Tom Carlson Ord & Text
Mana
Det kanske mest intressanta med Manas uppskjutna tidskriftsstöd har varit debatten som föregick kulturrådets beslut. När Föreningen Fred i Mellanöstern hoppas att kulturrådet "skall strypa stödet till tidskriften" låter det som ett eko av Israels politik mot Gaza. Och Dilsa Demibag Stens illa skrivna bloggar och debattartiklar lever knappast upp till de kvalitetskrav hon som ledamot av referensgruppen är satt att bevaka.
Nåväl, när krutröken nu lagt sig kan man konstatera några saker:
Det är ingen allmän rättighet att få tidskriftsstöd av staten, på den punkten får man ge Magnus Eriksson (Svenska Dagbladet 22/1-08) och andra på den kanten rätt.
Det är heller inte censur att neka någon tidskriftsstöd, men förhandsgranskning är det lik förbaskat och den tidskrift som inte får stöd har med kulturpolitikens nuvarande inriktning betydande svårigheter att överleva.
Mana kommer säkert att stå på sig, om inte den fortsatta smutskastningen knäcker gruppen kring tidskriften. Men andra redaktioner kommer nog i framtiden att fundera över hur deras rubriker läses av kulturrådets referensgrupp eller vilka formuleringar om Israels ockupationspolitik som är tillrådliga utan att styrelsens ledamöter brister ut i uttalanden om en "förvrängd tolkning av verkligheten" (det är faktiskt vad fyra reservanter skrev i november). Dagens Nyheters förre kulturchef Ingrid Elam visar också när hon närläser Manas senaste årgång (Dagens Nyheter 21/1-08) att tidskriften har ögonen på sig. Den här gången får det passera. Men alla är nu varnade. Nästa gång kan det bli rött kort.
Närmast parodiskt blir så det när man läser om hur någon eller några av ledamöterna i referensgruppen återkommande måste lämna rummet för att ansökan från någon dem närstående tidskrift ska behandlas.
Och vad motiverar att just Ord & Bild, Bang och Karavan - av alla - beviljas bidrag motsvarande intäkterna från 2-3 000 årsprenumeranter?
Nej, hela systemet med det selektiva stödet är sjukt och det är hög tid att vi befriar dem från detta ansvar. Sverige är ett litet land och ett litet språkområde så visst behöver vi en kulturpolitik, men staten ska inte vara smakdomare. Innan den sittande kulturutredningen jobbat klart kan det därför vara dags att säga något om den statliga kulturpolitiken.
Om vi lämnar - den nog så viktiga - frågan om kulturarvet åt sidan, bör väl kulturpolitiken inriktas på att stödja det Bengt Göransson, i ett annat sammanhang, kallat den "kulturella infrastrukturen".
Behåll gärna tidskriftskatalogen och tidskriftsverkstäderna, men avskaffa det selektiva tidskriftsstödet. Öka och öronmärk istället anslagen till bibliotekens inköp av tidskrifter (Johan Ehrenberg har där lagt ett förslag som kan diskuteras), bryt Bonniers m.fl. monopol på distributionsområdet, återinför kulturportot och subventionera utbyggnaden av bredband till hela landet. Och på köpet får vi en konkurrens på lika villkor mellan landets kulturtidskrifter, tryckta eller nätbaserade.
Dessvärre säger erfarenheten att ingen gärna släpper ifrån sig makten frivilligt. Alla - från vänster till höger - verkar också vara överens om det förträffliga i det nuvarande systemet. Det man slåss om är fördelningen av de nålpengar staten anslagit till tidskrifterna.
Nyss krävde Neo, sekunderad av Svenska Dagbladets ledarsida, att statsbidragen till ABF ska dras in, eftersom man upplåter plats åt "extrema vänstergrupper". Och nu Mana. 1974 års kulturpolitik har - i all socialdemokratisk välmening - skapat ett monster. Ibland lite pliktskyldigt har vi i Folket i Bild/Kulturfront hävdat att "vi kan säga som det är" eftersom vi allt sedan starten 1972 valt att vara oberoende. Plötsligt känns de orden som en realitet.
Tom CarlsonFolket i Bild/Kulturfront 3/2008