Tom Carlson Ord & Text
En kulturutredning i tiden
De bilder vi ser och de texter vi läser präglar vårt sätt att se och uppfatta verkligheten. Att kampen om kulturen därför är en kamp om människornas medvetande var en bärande tanke när Folket i Bild/Kulturfront en gång startade. Andra har sin uppfattning om kulturens roll i samhället. Ett bör vi dock kunna enas om. Ska stat och kommuner ägna sig åt kultur (vilket jag gärna argumenterar för) bör deras uppgift vara att tillhandahålla arenor, möjliggöra kulturellt utövande och de mångas deltagande i kulturen. Om detta skriver den statliga kulturutredningen (SOU 2009:12) en del och klokt. Men det är också allt.
Det stora problemet inom kulturens område är den regelrätta utsvältning våra offentliga institutioner varit utsatt för de senaste 15 åren (hur detta gått till beskriver Lars Ilshammar och Daniel Suhonen i Aftonbladet 12/2-09) liksom de odrägliga levnadsvillkoren för många av landets kulturutövare (en vanlig månadsinkomst kan ligga runt 8 000 kr). Uppgiften för en statlig utredning borde rimligen vara att identifiera problem och föreslå lösningar. Men icke, sa Nicke. Redan i direktiven (f.ö. skrivna av utredningens förste huvudsekreterare) slås fast att kulturutredningens förslag inte får kosta något. En ståndpunkt dess ordförande Eva Schwartz Grimaldi kallat ”klok”. (Likväl föreslår utredningen - mot direktiven och en reservation från utredningens skatteexpert - avdragsrätt för sponsring, företagens inköp av konst etc. Men i Alliansens Sverige ”kostar” ju avdrag ingenting.)
I stället har man riktat in sig på att skriva om de kulturpolitiska målen från 1974, varvid den för många marknadsliberaler förhatliga formuleringen om ”kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet” fått stryka på foten. Vidare föreslår man en gigantisk förvaltningsreform (där man i förbifarten konfiskerar författarnas ersättning från staten för biblioteksutlåningen) för att därefter lämpa över ansvaret på de ”regioner”, som ännu bara existerar som en dröm för landets byråkrater. Att tre stora myndigheter skulle vara effektivare än flera små är för övrigt en sanning som kan ifrågasättas, men de är onekligen lättare att styra för en maktsugen kulturbyråkrati.
Tajmingen kunde ju ha varit bättre. I den största finanskrisen på hundra år föreslår man att landets konstnärer i högre grad ska förlita sig på sponsring och ”entreprenörskap” (vilken kulturutövare är f.ö. inte entreprenör, även om inte alla i likhet med Ernst Billgren samarbetar med Ikea, vilket utredningen framhåller som ett efterföljansvärt exempel). Så långt om konstnärernas villkor. Desto mer har man att säga om kulturens betydelse för miljön, ekonomisk tillväxt, demokrati och folkhälsa.
Kulturutredningen är på flera sätt typisk för vår tid. En samling tjänstemän, utan förankring i de politiska partierna, konstaterar att ”staten spelat ut sin roll” och att framtiden tillhör EU, regionerna och ”civilsamhället”. Sen förhandlar man fram en snabbskiss och överlåter sen det mesta på framtida utredningar. Kryddat med en rekordkort remisstid.
Nej, vill man finna en modell som i högre utsträckning borgar för nationell jämlikhet och verklig decentralisering räcker det med att gå ett steg västerut, till Norge. Där har den rödgröna alliansen sedan valsegern häromåret genomdrivit en kulturell offensiv och satsning utan motstycke. Ett exempel: Riktade statliga anslag direkt till skolorna att köpa in konst, teaterföreställningar, författarbesök m.m. för. Därmed gör man flera flugor på smällen. Barnen får tillgång till kultur, konstnärerna får betalt för utfört arbete och besluten hamnar där de rimligen hör hemma - utan ”kulturcheckar” och andra påfund. Men så håller det inga kulturbyråkrater sysselsatta. Det är inte bara i viktväktarsammanhang det är ohälsosamt att samla allt fett kring midjan.
Tom CarlsonFolket i Bild/Kulturfront 3/09