Tom Carlson Ord & Text
Slaget om Tritnaha
”Tritnaha är ett konkret bevis på att handfast kamp och civil olydnad är effektivare än vanligt politiskt tragglande”. (Från inbjudan till segerfest juli 1993 sedan Länsstyrelsen beviljat sex krogar serveringstillstånd fram till kl 5 på morgonen)
I
Annandag jul 1990 vaknar Lotta och hennes dåvarande sambo vid midnatt av ett otroligt väsen någonstans i huset vid Torsgatan där hon bor sedan i mars. De kan inte lokalisera ljudet. Folk som är hemma går ut i trappen och lyssnar. Så småningom inser de att ljudet måste komma från källaren under gården i grannfastigheten S:t Eriksgatan 89, med vilken de delar gård och brandmurar. - Det var en grymt hög musik, berättar Lotta. Hon går ut och lägger sig i köket somnar vid halvfemtiden. När hon vaknar till vid halvsjutiden ser hon genom köksfönstret en stor limousine stå och vänta på gatan. Hon gör reflektionen att är svartklubb, inte vilken som helst som öppnat. Natten efter fortsatte oljudet.
Stockholm hade begåvats med ännu ett nattligt nöjesetablissemang som arrangerar dans och utskänker alkohol utan tillstånd, vad som av tidningar och polis i daglig tal brukar kallas svartklubb. Under några år förvandlas den f.d. kyrkan och biografen vid S:t Eriksgatan 89 till ett av Stockholmsnattens populäraste vattenhål, som kommer att driva grannarna till vansinne, gör polis och åklagare maktlösa och driva Stockholmspolisen till beslut i lagens utmarker och förändra tillståndsgivningen för alkoholservering i Stockholm. Lottas förmodan att det inte är vilken svartklubb som helst visar sig korrekta.
II
Historien börjar någonstans bak i åttiotalet. På det SAF närstående bokförlaget Timbro arbetar förlagsredaktören John-Henri Holmberg. Han har tidigare varit redaktör för Stockholmsstudenternas tidningen Gaudeamus och på fritiden ger han och Henrik Bejke ut tidningen Nyliberalen. De kallar sig nyliberaler eller libertarianer och har inspirerats av tänkare som Hayek, Friedman. Det nyliberala budskapet är enkelt: ”Varje människa äger sig själv och har rätt att fritt bestämma över sig själv”. Rätten till liv, frihet och egendom är grunden. Äganderätten är fundamentet. Endast lagar som skyddar människor mot de som försöker begagna våld, tvång eller bedrägeri godtas. Skatt är stöld, lagar för att hindra människor att konsumera skadliga ämnen som alkohol, narkotika och tobak är förkastliga och inkräktar på människans rätt att besluta över sitt eget liv. Nyliberalerna förordar fri invandring och förkastar värnplikten. I slutändan ser nyliberalen ett samhälle ”utan härskare eller undersåtar,... där människors lika frihet och rättigheter utgör grunden för samvaron mellan individer...” osv (John-Henri Holmberg. ”I stället för hopplöshet”. Nyliberalen 1/89). Nyliberalerna anser att alla handlingar skall vara tillåtna som inte innebär att andra människor kommer till skada.
Liknande idéer frodas också inom Fria Moderata Studentförbundet i Stockholm och Uppsala. Men inte förrän ledarskribenten på Svenska Dagbladet Mattias Bengtsson våren 1988 stiger in med en ung blond man med buspojkslugg till FMS-lokalen inleds marschen från teori till praktisk handling. Christian Gergils, som den unge heter, visar sig vara den första verkliga högerrebellen. Under några korta sommarmånader 1989 hinner han och de andra fria moderaterna öppna spritbar på Drottninggatan (i protest mot alkohollagarna), sända fri radio från FMS lokal (för yttrandefriheten). Han blir vald till ordförande i FMS Stockholm och kastas handgripligen ut av moderaternas dåvarande partisekreterare Per Unckel.
Moderatkostymen blir snabbt för trång och så föds idéerna om en frihetsfronten. I ett upprop (i samma nummer av Nyliberalen som Holmbergs programartikel) skriver tidningens dåvarande ansvarig utgivare och chefredaktör Anders Varveus (f.d. ordf FMS Uppsala): ”Frihetsfronten är till för Dig som ryggmärgsmässigt reagerar mot välfärdsstatens tvång och förtryck, mot förmynderiet och mot alla försök att beröva människor deras frihet”. Traditionellt partipolitiskt arbete förkastas. Apparaten kan inte förändras inifrån. ”Det är förändringar i omvärlden och opinionen som tvingar fram dem”, heter det. ”Frihetsfronten skall hjälpa till att skapa detta yttre tryck och vi skall visa människor att det inte finns anledning att underkasta sig kränkande lagar.” Frihetsfronten skall ”samordna, medverka i och driva projekt som avslöjar välfärdsstatens praktiska och moraliska brister, att teoretiskt och praktiskt visa frihetsalternativ till välfärdsstatens idéer och lösningar.” Den organisatoriska förebilden sägs vara Greenpeace. I tidningen Nyliberalen förs debatt om frihetsideologi, publiceras rapporter från libertarianska internationalens kongresser sida vid sida med annonser om svart arbetskraft och ritningar på hembränningsapparater. I oktober 1990 registrerar Gergils och Varveus Aktiebolaget Frihetsfronten.
En kort tid därefter skriver Henrik Bejke och Anders Varveus kontrakt med Fastighets AB Regnbågen Öster på en lokal i källaren till S:t Eriksgatan 89. Som ändamål anges samlingslokal och kontraktet som undertecknas av Henrik Bejke löper fram till 30 september 1993.
Den 15 november presenteras Frihetsfrontens manifest ”Visionen av det civiliserade samhället” i lokalen tillsammans med en utställning av den amerikanske konstnären Tom Tangents. I vimlet syns förutvarande SAF-direktören och ordföranden i Näringslivets fond Sture Eskilsson, Timbros VD Mats Johansson, nationalekonomen och ledamoten i Nobelpriskommittén Ingemar Ståhl, försvarshögskolans rektor överste Bo Hugemark och radio-, tv- och tidningsfolk frottera sig med de unga nyliberalerna. I lokalen finns också redaktionen för Nyliberalen.
III
All försäljning och införsel av spritdrycker, vin och starköl regleras i Lagen om handel med drycker, som 1977 ersatte Rusdrycksförsäljningsförordningen från 1954. Enligt lagen får servering (dvs. försäljning av alkoholdrycker för förtäring på stället) endast ske om tillstånd har meddelats. Tillstånd krävs vare sig man serverar till allmänheten eller i slutet sällskap.
IV
En lördagskväll i januari 1991, drygt en månad efter invigningen, besöker en av Norrmalmspolisens civilpatruller klubben första gången. Man konstaterar att försäljning av starköl och vin utan tillstånd pågår i lokalen och vid ett tillslag en timme senare stänger polisen lokalen och beslagtar ett 70-tal flaskor starköl, några vinare och ett antal tombackar med starköl. Några får följa med på förhör.
En vecka senare, den 2 februari, räknar en civilpatrull som anländer strax före midnatt till ca 300 personer i lokalen. Berusningsgraden är hög och två personer går runt med var sin back starköl och bjuder ut. Christian Gergils anklagar poliserna för att störa ett politiskt möte. Han hävdar att entrén och betalningen för ölen är gåvor till Frihetsfrontens politiska arbete. Tillkallat polisbefäl beslutar att lokalen ska stängas och flera tas med till förhör.
Men verksamheten fortsätter hela våren. Frihetsfronten eller Frihetspuben som den också kallas blir ett begrepp hos den vanliga svartklubbspubliken. Besökarna blir alltfler.
V
Helena var fjorton år när hon första gången gick på svartklubb. Musiken var bättre och människorna trevligare än på vanliga ställen, säger hon. Genom svartklubben Pure i Slakthusområdet vid Globen hörde hon första gången talas om den nya klubben på S:t Eriksgatan strax efter nyåret 1991. Pure och andra klubbar fick hyra in sig i lokalen och Helena som då var 16 år började gå dit.
- Till en början gick där ”dep-rockare”, synthare och enstaka skinnhuven, säger hon. Udda typer mest.
När Christian Gergils i april kallas till förhör uppger han för poliserna att Tritnaha bedriver ”politiska möten av en traditionell europeisk modell ... där man träffas och diskuterar politik”.
Men Helena har ingen aning om att det var något politiskt hon besökte. Det låg en del tidningar nere i baren och på väggarna fanns artiklar uppsatta. Ibland fick hon något ett flygblad om debatter.
- Men ingen försökte övertala oss till något, säger hon.
VI
Kvarteret Degeln ligger som en tårtbit mellan Torsgatan, S:t Eriksgatan och Karlbergsvägen i Vasastan. Trots sitt centrala läge är det relativt lugna kvarter. Trafiken på de stora genomfartslederna glesnar av framåt småtimmarna och de som bor där har hittills kunnat sova på nätterna. Men nu är det slut på nattfriden. Till en början är det musiken inifrån lokalen som stör de närmast boende.
Lotta och hennes sambo som tidigare bott ovanför en annan restaurang, är inte ovana vid ljud och oväsen på kvällarna. Men nu inser de att deras sovrum på tre trappor delar brandmur med vad som för dem låter som ett diskotek varje fredag, lördag och efter hand också torsdagnätterna.
På Tritnaha är man medveten om klagomålen.
- Efter några månader började de isolera och det hördes inte lika mycket inifrån lokalen, säger Lotta.
Huset där Frihetsfronten hyrt in sig är ett andelshus, där var och en äger en del i fastigheten. I mitten av mars håller andelsföreningen årsmöte. Störningarna från Frihetsfrontens lokal diskuteras. Göran Englund från Fastighets AB Regnbågen Öster som har majoritet i föreningen lovar att bolaget skall agera för att få bort Frihetsfronten, men varnar samtidigt för att det kan ta upp till 18 månader innan Stockholms Tingsrätt behandlar ärendet. Ordföranden uppmanar de boende som störs att ringa Norrmalmspolisen och anmäla saken.
På ett extra ägarsammanträde i maj rapporteras att jurist nu är inkopplad för att verkställa uppsägning och bli av med störningarna. I början av juni går ett brev från fastighetsföretagets jurist till kontraktsinnehavaren Bejke där det framförs att verksamheten i lokalen ”utövas på ett för omgivningen störande sätt” och att klagomål inkommit från grannar m.fl. Bejke anmodas att ”omgående vidtaga rättelse” annars kommer hyresrätten att sägas upp i förtid. En delgivningsman söker Bejke ett flertal gånger under sommaren för att överlämna skrivelsen från fastighetsägaren.
VII
Under tiden går klubblivet vidare. Den sommaren är Helena och hennes vänner på klubben varje fredag och lördag från tvåtiden på natten till halvsju på morgonen. Den första tiden var det samma människor som jobbade där som på andra svartklubbar, säger Helena. Man kände igen de flesta. Tritnaha körde bra musik och i baren kunde man köpa starköl för 25 kr flaskan och en flaska vin för sextio kronor. Ingen frågade efter legitimation. Entrén låg runt 30 kr. Den som ville kunde bli medlem, men det var inget krav.
Mot slutet av sommaren var det så proppat med folk i lokalen att speglarna på toaletten brukade imma igen. Ventilationen var under all kritik. När man snöt sig kom det helt svart ur näsan, berättar Helena.
- De släppte in hur många som helst. Om det hade börjat brinna hade det blivit panik. Trappan ut var helt vansinnig. Det hade blivit katastrof om någonting hänt.
VIII
I början av september når fastighetsägarnas brev Bejke. Han får hjälp med att ordna en advokat och snart svarar hans ombud Sture Wennerström. I svaret sägs att Bejke när kontraktet skrevs hade förespeglats att lokalen skulle vara ordentligt ljudisolerad, att man på egen bekostnad trots det utfört betydande isoleringar. I övrigt var det omöjligt att besvara ”fullständigt opreciserade klagomål” så här långt i efterhand. Vem eller vilka har klagat på vad och när? För övrigt vill han framhålla ”att en betydande trafik på platsen alstras av en busshållplats”. Nästa gång får man se till att framföra klagomålen omgående!
Vid ett besök i slutet av september konstaterar Norrmalmspolisens restaurangpatrull att det som vanligt serveras öl och vin i lokalen. Personalen vägrar svara på polismännens frågor och vill inte heller legitimera sig. Dörrvakten och de båda kassören försvinner genom bakdörren mot Torsgatan när de får veta att polisen är där.
Strax efteråt görs en anmälan till åklagaren om att grannarna i omgivningen störs och chefsåklagare Staffan Strömmer beslutar om husrannsakan i lokalen. Tidigt på natten till lördagen den 19 oktober genomför folk från Norrmalmspolisen ett stort tillslag på klubben, som då besöks av omkring 200 personer. 12 personer tas med på förhör. Stora mängder öl, vin och sprit tas i beslag. ”Spritgerillan greps i natt” trumpetar Expressen ut på en helsida dagens efter. Förre finansministern Kjell-Olof Feldts styvson Erik Hörstadius som skulle ”jobbat svart i baren”, suckar i tidningen över den uteblivna extraförtjänsten.
I början av november kallar polisen redaktören Mattias Bengtsson till förhör i hans egenskap av suppleant i AB Frihetsfronten. Han förklarar att bakom källarklubben står Direktdemokratiska Sällskapet Tritnaha, att verksamheten saknar organisation och ansvariga. Verksamheten är heller ”inget uttryck för privat vinningslystnad, utan har ett politisk syfte. Man vill nå ungdomen i Sverige idag med ett politiskt budskap”, säger Bengtsson.
Hela julhelgen 1991 är det fullt drag på klubben. Ungdomar ur den stora Ecstasyhärvan i Solna berättar hur man besöker klubben på en stor fest.
IX
Vid halvfemtiden på morgonen den 12 januari 1992 besöker restaurangpatrullen Tritnaha på nytt. De konstaterar att det är osedvanligt mycket folk i lokalen, uppskattningsvis 300 gäster. Det krävs inget medlemskort för att komma in. I lokalen pågår dans och ”stämningen var hög och 'okontrollerad'”, heter det i deras rapport, ”gästerna var kraftigt berusade/påverkade och det satt folk på golv, stolar, bord och i trappan, i stort sett samtliga drack starköl på burk eller vin.” En av de ansvariga blir ”mycket aggressiv och irriterad och” påtalar att poliserna störde deras politiska möte. Han springer ned till DJ-båset, stänger av musiken och agiterar inför gästerna att ”polisen kommit för att förstöra mötet”. Men ”de kraftigt berusade gästerna fäste ingen större notis” till honom, skriver poliserna i sin rapport. Men stämningen började bli olustig och poliserna beslutar lämna lokalen. En knapp timme senare genomför Norrmalmspolisen en husrannsakan i lokalen efter beslut av jourhavande åklagare. Två piketbussar, hundpatrull, radiobilar deltar. Stora mängder vin, sprit och öl tas i beslag och ett par personer tas med på förhör. Kassören och den ansvarige för baren grips på gården med en större summa pengar.
Dagen efter anmäler Tritnaha polisen för olaga husrannsakan, olaga frihetsberövande och skadegörelse.
I slutet av mars genomför polisen ytterligare två husrannsakningar. Brandmyndigheterna riktar ett föreläggande mot klubben att rensa utrymningsvägar m.m. och miljöförvaltningen konstaterar stora brister i ”livsmedelshanteringen” (dvs. varma korven som serveras). Lokalen bör inte utnyttjas som samlingslokal innan en genomgående upprustning/renovering har skett, anser förvaltningen. I början av april meddelar brandmyndigheten att alla fel enligt deras föreläggande åtgärdas och lokalen godkänns (efter ett och ett halvt års användning) som samlingslokal för 200 personer.
Tritnaha är inte omedvetna om de problem verksamhet skapat. I ett brev till de boende i fastigheten skriver de i maj att de under ett års tid arbetat på att förbättra ljudisoleringen i lokalen. För att konstatera om de nått målet låter de nu en konsultfirma utföra ljudmätningar i lägenheterna.
Men redan dessförinnan har fastighetsägarna tröttnat definitivt. I början av mars inkommer en stämningsansökan till Stockholms Tingsrätt där de 27 andelsägarna i fastigheten yrkar att Bejke som kontraktsinnehavare måtte sägas upp.
X
I slutet av mars publicerar Expressen en nyhetsartikel om klubben under rubriken ”Svarta bärsen”. Och Dagens Nyheters På Stan-bilaga följer upp med ett stort uppslag där reportern skildrar hur ”svartklubbarna ger Stockholm puls även efter midnatt”. En stor del av artikeln handlar om Tritnaha. Skriverierna och bråken kring klubben gör den känd i allt vidare kretsar. Nu börjar även den ordinarie krogpubliken hitta till Tritnaha, när de vanliga restaurangerna stänger. Kostym- och kjolklädda medelålders par i taxi får samsas med svartklädda rockers i kön utanför, som nu ringlar sig lång vid tretiden varje natt. Många som väntar är rejält förfriskade efter en kväll på krogen och skrik och skrän ljuder över kvarteren från de väntande. Den lilla gården används som toalett för köande som blivit nödiga och av klubbesökare som inte kommer in på de små toaletterna. Och mellan fem och sex på morgonen står väntande taxibilar i rad upp mot Karlbergsvägen. Chaufför som somnat till väcks av otåligt tutande kollegor.
Nu börjar situationen bli outhärdlig även för andra kringboende. En av fastigheterna ut mot gården som jag besöker har moderna treglasfönster. Ändå fick lägenhetsinnehavarna flytta ut i vardagsrummet och lägga sig på nätterna.
- Vanligt krogliv får man stå ut med om man bor i innerstan, säger han. Men det här höll ju på mellan två och sex-tiden, fyra till fem nätterna i veckan. När skulle man sova?
Klubben har förändrats under vinter. Flera av pionjärerna känner sig inte välkomna längre. Helena besöker klubben sista gången några månader innan hon ska fylla 18 år. Nu är kollen stenhård, hon vägras komma in och blir osams med en av vakterna. Men hennes intresse har svalnat. - Snart springer man väl ihop med någons föräldrar där, säger hon
XI
Tritnaha har hela tiden hävdat att det som grannar och polis uppfattat som ordinär nattklubbsverksamhet och disco i själva verket varit politiska sammankomster. Om det därmed menas, och som Christian Gergils hävdat inför medierna, att där diskuteras politik på nätterna eller om sammankomsterna i sig skall uppfattas som politiska manifestationer - för individens frihet och mot den reglerande alkohollagstiftning - är oklart. Offentliga danstillställningar lyder under Allmänna ordningsstadgan och skall tillåtas i förväg av polis, som också har helt andra befogenheter att avbryta otillåtna tillställningar. Ett politisk möte skyddas av Lagen om allmänna sammankomster och ytterst av Regeringsformen och får bara avbrytas av polisen under mycket speciella omständigheter, som knappast är tillämpbara i det här fallet. I lokalen finns också Nyliberalens redaktion som lyder under Tryckfrihetsförordningen.
Men vid sidan av de ”nattliga sammankomsterna” med Stockholms sena nöjespublik bedriver också Direktdemokratiska Sällskapet Tritnaha allt sedan starten traditionell politisk verksamhet i lokalen, bl.a. i form av tisdagspubarna med inbjudna talare. Mötena har varit öppna för envar och bjudit på kvalificerade politiska diskussioner, där publicister som Harry Schein och Svante Nycander samsats med riksdagsmän och nyliberala företrädare. Men där har också serverats alkohol utan tillstånd. På ett möte jag besöker kan jag köpa starköl i baren och när debatten inleds står en starkölsback på golvet för var och en att ta ur och lägga betalningen (gåvan) på en tallrik.
Det är därför inte konstigt att polisen den 7 april gör en ny husrannsakan bara någon timme innan riksdagsledamöterna Widar Andersson (s) och Ian Wachmeister (nyd) skall debattera tillsammans med Frihetsfrontens Mattias Bengtsson. Expressens rubrikmakare excellerar i nya fyndigheter: ”Bärs ut... Bärs in!” lyder texten över bilderna på poliser som bär i väg med olaglig öl och klubbägare som bär in nya ölbackar så snart polisen åkt. Wachmeister skrockar förnöjt: ”Kul grabbar det här”. Men arvodeswhiskyn som klubben traditionellt bjuder på är tagen i beslag.
XII
Någon insyn i ekonomin kring Tritnaha är givetvis svår att få. Den parallellt verksamma Frihetsfronten drivs i form av ett aktiebolag som säljer nyliberala böcker, tidningar och propagandamaterial som vilken politisk rörelse som helst. Registreringen av bolaget skyddar också namnet. Årsomsättningen låg 1992 på drygt en miljon och frihetsvännerna betalar skatt på nästan 2 000 kr av vinsten. Största tillgången uppges vara kundfordringar. Alla som stödjer Frihetsfronten kan bli stödmedlemmar genom att sätta in 250 kr på aktiebolagets postgiro och få ett diplom och olika förmåner. Själva uppger man vid ett tillfälle att man har omkring 700 stödmedlemmar. Verkställande direktör efter Anders Varveus är Ingvar R Gundersen, en trettioårig norsk f.d. kommunstyrelseledamot i Fremskrittspartiet, som tröttnat på partipolitiken.
Frihetsfronten är också en stiftelse registrerad hos Skattemyndigheten i Stockholm. Där är insynen mer begränsad och reglerna ungefär lika klara eller oklara som kring ideella föreningar, fast med förmånligare skatteregler.
Verksamheten på S:t Eriksgatan 89 drivs av Direktdemokratiska Sällskapet Tritnaha, en ordlek för libertarian. Sällskapet saknar helt formell struktur eller ekonomisk redovisning. Omsättningen på klubbverksamheten har av olika uppskattats till omkring 12 miljoner under 1992, varvid överskottet torde bli ett hyfsat antal skattefria miljoner när hyran och discoutrustningen betalats och huvudfienden Systembolaget fått sitt. Antal medlemmar (dvs. alla som någon gång löst medlemskort) i Tritnaha är runt 12 500. En inte helt föraktlig siffra även om de som velat bli strukna ur registret uppger att det i praktiken är omöjligt.
Någon förundersökning om eventuella skatte eller bokföringsbrott har inte inletts mot Tritnaha. De belopp som tagits i beslag i samband med husrannsakningarna och andra tillslag är obetydliga och polisens ekorotel dignar under betydligt större ärenden än så. Inget hindrar för övrigt att dagskassan från en klubbverksamhet styrs in i en stiftelse eller en ideell förening. Anonyma gåvor är inte lätta att spåra ens vid en skatterevision.
Polisens uppfattning är att Tritnaha bedriver en kommersiell verksamhet med direkt vinstintresse. Själva hävdar kretsen kring Tritnaha att ”i den mån det blir nåt överskott så används det till ... andra politiska projekt. Och det största det handlar om att gömma flyktingar i Sverige” (Anders Varveus i förhör med polisen jan 93). Frihetsfrontens engagemang för flyktingar är f.ö. väl dokumenterat och står i samklang med föreningens idéer om fri invandring och avskaffande av alla offentliga bidrag till flyktingarna.
Hösten 1992 samlar Frihetsfronten ihop sig till storsatsningen EGO - en glättad tidning som distribueras till alla hushåll i Stockholm och Uppsala. Popstjärnan Orup intervjuas och säger några inte alltför genomtänkta ord om droger som han sedan får göra avbön för i press, radio och tv. I ett reportage skildras en natt på Tritnaha (”Sveriges äldsta svartklubb”) och docenten i filosofi och medlemmen i redaktionsrådet för Nyliberalen Ingemar Nordin intervjuas om nyliberalismen. Och däremellan massor med reklam för Frihetsfrontens olika prylar, böcker, jackor osv... På baksidan en ”stulen” whiskyannons försedd med en text som protesterar mot reklamförbudet för alkohol.
Polisen och press ”misstänker” att tidningen finansieras av överskott från klubben. Vilket varken bekräftas eller dementeras av de ansvariga.
XIII
Sommaren 1992 är det fotbolls-EM i Stockholm. Polisen har inlett sitt stora fälttåg mot de befarade huliganhorderna från syd och väst. Grannarna som fortsätter att ringa och klaga får höra att polisen saknar resurser att ägna sig åt Tritnaha. De som kan flyr ut till sommarstugan eller får sova i vardagsrummen mot Torsgatan med öronproppar.
Efter semestrarna kavlar Norrmalmspolisen emellertid upp ärmarna på nytt. Och i början av september inträffar något som tycks kunna bli början till slutet för klubben. I samband med ännu en husrannsakan mot klubben beslagtar polisen i vanlig ordning mängder av öl, vin och sprit. Men i ett mindre rum, som bara vakterna har nycklar till, hittar polisen ovanpå några lösa takskivor dessutom tre pistoler (bl.a. en Beretta) och två påsar med närmare 10 gram amfetamin.
Företrädarna för klubben är bestörta. Även om Frihetsfronten förespråkar en legalisering av narkotika så vill man inte ha in den sortens droger i den egna lokalen. Det har uppenbarligen inte alla fattat. ”Rötägg finns i alla organisationer”, säger Gergils när han intervjuas. Senare antyds att föremålet skulle placerats ut av tipsare. Och klubben överlever även denna smäll.
Faktum är att det hittills funnits få eller inga belägg för att andra otillåtna droger än alkohol säljs eller nyttjas på Tritnaha. Polis och besökare vittnar tvärtom ofta om den relativa ordningen i lokalen och sällan om någon annan kriminalitet. Men under hösten 1992 hårdnar klimatet kring klubben märkbart.
I samband med ett gräl inne på klubben tidigt på morgonen den 1 oktober blir en person knivskuren. Vakterna som jagat efter förövaren lyckas gripa den misstänkte på en intilliggande gata och håller fast honom till polisen kommer till platsen.
Samma kväll håller medlemmarna i den nybildade bostadsrättsföreningen Degeln en extra föreningsstämma. Fastigheten skall nu bli bostadsrätt men man diskuterar även Frihetsfronten, Mötet uttalar att ”Frihetsfrontens verksamhet, som bedrivs mellan kl 00.00-08.00 vardag som helgdag, är grovt störande och att vandalisering på fastigheten förekommer”. Mötets mening är att verksamheten måste upphöra och Frihetsfronten avhysas före kontraktstidens utgång i oktober 1993.
XIV
Den 13 december 1992 befinner sig ungefär 100 personer står i kö utanför lokalen vid halvfemtiden på Luciamorgonen. ”Ca 20 taxibilar dubbelparkerade intill adressen. Korv och läskedrycksförsäljning ägde rum i anslutning till entrén”, heter det i polisrapporten. Trots det relativa lugnet vid tidpunkten ”gjordes bedömningen att detta måste vara en mycket sanitär olägenhet för omkringboende med tanke på tidpunkten”. Orden ”sanitär olägenhet” dyker nu allt oftare upp i spanarnas minnesanteckningar. Och i mitten av december skriver Kriminalkommissarie Per-Uno Hågestam vid Norrmalmspolisen till Miljöförvaltningen och berättar om problemen kring klubben och att polisens uppfattning är att klubbverksamheten utgör ett stort sanitärt problem. ”Vår förhoppning är att Miljöförvaltningen vidtager de åtgärder som erfordras enligt Er bedömning”, avslutar Hågestam.
Hälsoskyddslagen erbjuder ett kraftfullt men ofta förbisett vapen i kampen mot störningar som Tritnahas. En sanitär olägenhet är enligt lagen ”en störning som kan vara skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller helt tillfällig” (1 §). Miljö och hälsoskyddsnämnden får också meddela de förelägganden och förbud som behövs för att tvinga ägare eller nyttjanderättshavaren att ”vidtaga de åtgärder som skäligen kan krävas” (6, 19 §§). Och det är inga symboliska belopp som ”utdöms”. En svartklubb vid Agnegatan fick nyligen ett vitesföreläggande på 500 000 kr att upphöra med sina störningar.
Men lagen gör det möjligt för nämnden att både förelägga ägaren och nyttjandehavaren med hot om vite. Så skedde t.ex. vid klubben på Agnegatan där det inte gick att finna någon ansvarig. Så när miljöförvaltningens handläggare tar kontakt med fastighetsägarens ombud ställer sig denna kallsinnig till att lämna ut någon information till förvaltningen. Risken att själv åka på böterna är för stor.
Den 27 januari 1993 får Henrik Bejke, som då befinner sig i häktet, i alla fall kvittera ut en skrivelse från miljöförvaltningen i vilken han (som nyttjanderättsinnehavare) uppmanas ”vidta skäliga åtgärder så att verksamheten i lokalen inte ger upphov till sanitär olägenhet”, med hot om vite eller förbud.
I ett svar går Tritnaha igenom de handlingar som miljöförvaltningen sänt över och konstaterar att inget i uppgifterna pekar ut Tritnaha som ansvarig för störningarna. Tvärtom anger man busshållplatsen och den i fastigheten belägna Minutenautomaten som en källa till buller och nedskräpningar. Störningar från taxitrafiken, korvförsäljare och allmän nedskräpning anser man sig inte kunna ta ansvar för. Avslutningsvis föreslår man att miljöförvaltningen tar kontakt med SL och Gatukontoret för att eventuellt flytta busshållplatsen, att Sparbanken kontaktas för att sätta upp en papperskorg under Minutenautomaten samt att korvförsäljarens tillstånd dras in om hans verksamhet bedöms som en sanitär olägenhet. ”Med vänligt hälsning...” avslutas brevet.
Miljförvaltningens handläggare besöker platsen nattetid vid några tillfällen men finner inget att anmärka på. Alltför få grannar har utnyttjat möjligheten att höra av sig till förvaltningen. Ärendet är ännu inte formellt avslutat.
XV
I Stockholms Tingsrätt mal ärendet med vräkningen på hela 1992. Stämningsmannen misslyckas i tre månader med att nå Bejke med stämningsansökan och i slutet av maj får han tingsrättens godkännande på att lägga handlingarna i brevlådan till Bejkes lägenhet.
I juli svarar Bejke genom sitt ombud Sture Wennerström att det inte är möjligt att avge något yttrande i detalj ”förrän påståendena preciserats”. Vem har blivit störd? När, var och hur? frågas. Dessutom bestrider Bejke/Wennerström påståendena att lokalen ”används för näringsverksamhet eller därmed likartade verksamhet som utgör eller vari till någon del ingår försäljning av alkoholhaltiga drycker i strid med lagen om handel med drycker”.
Det centrala ordet i sammanhanget är ”näringsverksamhet”. Vad som först ser ut som ett förnekande av att det säljs alkoholhaltiga drycker i lokalen, är egentligen bara ett förnekande av att man bedriver näringsverksamhet. Tritnaha hävdar ju att det är politisk verksamhet man ägnar sig åt. Och därmed skulle det inte finnas någon saklig grund i Hyreslagens mening att säga upp hyresgästen osv. Fastighetsägarnas ombud preciserar klagomålen och Wennerström svarar på nytt.
Förutom tingsrättsmålet förbereder fastighetsägaren en formell uppsägning av hyresavtalet till den 1/10 1993.
Till följd av den kollapsande finans och fastighetsmarknaden får de boende i fastigheten också andra och mer närliggande problem att brottas med. Under sommaren har Fastighets AB Regnbågen Öster sålt sin andel i huset till KB Degela, ett bolag ägt av Bulten AB. Övriga andelsägare har i maj bildat en bostadsrättsförening som tillsammans med bolaget nu äger fastigheten. Fastighetens lånesituation kompliceras av konkurserna i Farell Kapital och Svenska Kredit. Räntor och amorteringar har försnillats av Farell och föreningen betalar sedan en tid inga räntor på sina lån. En mängd fakturor som enbart rör Regnbågen har felaktigt debiterats andelsägarna, hävdar styrelsen osv. Allt är en röra i avvaktan på att de juridiska konsekvenserna av konkurserna och övriga oegentligheter utreds.
Med 27 parter på kärandesidan finner Wennerström ständigt nya fel i fullmakter och avtal. Lägenheter säljs och överlåts och ärendet förhalas. Men i december kallas parterna till förberedande muntliga förhandling.
Fastighetsägarna hävdar att Bejke utan tillstånd upplåtit lokalen i andra hand och använt lokalen för annat ändamål än det avsedda. Bejke har inte heller iakttagit ”sundhet, ordning och skick inom fastigheten” och ”lokalen används helt eller till väsentlig del för näringsverksamhet eller därmed likartad verksamhet i vilken ingår brottslig verksamhet” (dvs otillåten rusdrycksförsäljning). Wennerström som ombud för Bejke tillbakavisar anklagelserna på samtliga punkter utom den (ur hyreslagens mening) viktigaste: I fråga om ”alkolholbeslagen”, ber han att få återkomma.
Det blir nya anledningar till uppskov när Henrik Bejke häktas i januari och fastighetsägarnas ombud vädjar flera gånger till rätten att skynda på ärendet.
XVI
Omkring nyåret 1992/93 håller gruppen kring Tritnaha ett möte med Norrmalmspolisen där man deklarerar sin ståndpunkt. Vuxna människor ska kunna sälja alkohol till varandra utan lov från myndigheterna. Man tänker inte begära något tillstånd. Länsstyrelsens representant på mötet får sitta overksam.
Under tiden tröskar Norrmalmspolisens utredning vidare under chefsåklagare Staffan Strömmers ledning. Varje nytt tillslag i lokalen leder till nya beslag och förhör. Samma krets av misstänkta förhörs på nytt, de delges handlingar och får yttra sig, och materialet läggs till den tidigare utredningen. Sammanlagt elva personer är nu hörda eller misstänkta i fråga om grov olovlig försäljning av alkoholhaltiga drycker.
I mitten av januari samlar sig polis och åklagare till vad som tycks vara en slutoffensiv. I samband med en husrannsakan mot klubben grips Nyliberalens redaktionssekreterare och kontraktsinnehavaren Henrik Bejke när han sitter och arbetar med tidningen i en angränsande lokal. Några andra som grips vid samma tillfälle blir fria efter något dygn men Bejke blir kvar i häktet i två veckor. Frihetsfrontens vänner arrangerar en protestdemonstration och telegram strömmar in till regeringskansliet från nyliberala organisationer runt om i världen. I Sverige protesterar FMS och MUF-distrikt mot häktningen.
Kort därefter kallas Anders Varveus, Christian Gergils och andra misstänkta till förhör. Polisen försöker finna någon ansvarig för verksamheten. Varveus och Gergils parerar skickligt. Vi är en folkrörelse, förklarar de. Ingen människa är mer värd än någon annan och alla hjälps åt i det praktiska arbetet. De förnekar också försäljning av alkohol i lokalen - den som vill tar en öl, den som känner för det ger en gåva som stöd till verksamheten, samma sak är det med entrén. Bråken utanför lokalen förklaras med att alla andra krogar är stängda på natten till följd av den repressiva alkohollagstiftningen. Förhören ger inget nytt. Polisen gör ytterligare några tillslag under våren.
Den 19 mars ingår så Bejke genom Wennerström och fastighetsägaren en förlikning i vilken Bejke förbinder sig att avflytta från lokalen den 30 september 1993, dvs vid kontraktstidens utgång. Tingsrätten stadfäster förlikningen den 22 mars.
Dagen efter hålls rättegången mot Christian Gergils vid Stockholms Tingsrätt. Det är hans olovliga försäljning av alkoholdrycker på Drottninggatan i juli 1989 och hans radiosändning utan tillstånd oktober samma år som nu äntligen kommit till åtal. Han är också åtalad för stöld (av en lapplisas tjänstemössa) samt olovlig affischering i tunnelbanan och rattfylleri. Tillresta sympatisörer från Danmark demonstrerar genom att sälja starköl utanför Rådhuset. Gergils hävdar att rättegången är politisk och att han slåss för människans okränkbara rättigheter. Den 2 april döms han till villkorligt och 100 dagsböter å 30 kr, samt skadestånd till SL och Gatukontoret. Han förpliktas också betala 4 500 kr för värdet av försåld alkohol. Domen är överklagad.
XVII
I början av april har ordningspolisen definitivt tröttnat på verksamheten på S:t Eriksgatan. Den 2 april förbjuder polisöverintendent Sven Smedjegården med stöd av 20 § Allmänna ordningsstadgan förnyande av offentlig tillställning i lokalen. Som skäl anges att offentlig dans och olaga servering av alkohol ägt rum i lokalerna vid upprepade tillfällen, ”närboende har störts av klubbgästerna som fört oljud på gatan utanför klubben och urinerat på husfasaderna. Trots upprepade ingripanden av polis har verksamheten fortsatt”. Beslutet, som gäller med omedelbar verkan, delges Bejke och Christian Gergils, som tydligen betraktas som särskilt ansvarig för verksamheten.
Redan efter någon vecka konstaterar polisen att beslutet inte efterlevs. Vid midnatt den 10 april beslagtar polisens piketpatrull 800 flaskor/burkar starköl, 55 flaskor vin vid ett tillslag mot klubben. Vid fyratiden samma morgon avvisar enheten 150 personer i kö utanför lokalen, (”de flesta var kraftigt berusade och högljudda”) så att de omkringboende skulle få nattro. Inne i lokalen fanns då ca 300 personer.
Så slutligen torsdagen den 15 april låser polisen helt sonika lokalen. Ett anslag (med hänvisning till 17 kap 13 § Brottsbalken) sätts upp om att tillträde till lokalen för allmänheten är förbjudet. Fastighetsägaren och hyresgästen Bejke får veta att de kan bli insläppta i lokalen efter hänvändelse till polis.
Stängningen av lokalen vilar på en bräcklig juridisk grund. Polisens befogenhet att låsa lokaler regleras i § 22 Polislagen som ger polisen rätt att ”vid allvarlig fara för liv eller hälsa eller omfattande förstörelse av egendom” stänga lokaler för allmänheten. Och snarare än svenskarnas dryckesvanor är det bombhot och hot mot politiker som lagstiftarna haft i åtanke. Men ordningspolisen stödjer sig på en 20 år gammal tolkning av Allmänna ordningsstadgan, alltså tillkommen innan Polislagen. Beslutet överklagas omgående till Länsstyrelsen av tidskriften Nyliberalen, Henrik Bejke och Tritnaha genom ombudet Bengt A. Eriksson. I överklagan hänvisas till Regeringsformen och Tryckfrihetsförordningen och att det rör sig om grundlagsskyddad verksamhet.
Tritnaha hävdar i ett utskick till medlemmarna att verksamheten är skyddad av lagen om allmänna sammankomster: ”Att det vi gör på Tritnaha är en opinionsyttring har hela tiden varit en självklarhet för oss”. Man säger sig komma att utöka de rent politiska aktiviteterna. ”Då blir det olagligt för polisen att upplösa eller störa mötet!”. Klubben manar till motstånd - utan våld.
Den 16 annonserar Tritnaha om antipolitiskt opinionsmöte på lokalen fredag, lördag, söndag 00-07. Entré 50:- sägs gå till arbetet för frihet, ansvar och tolerans. Och dagen efter den 17 konstaterar en civilpatrull att anslaget rivits ner. Medlemmarna borrar upp låset och vid 3-tiden på natten befinner sig ca. 300 personer i lokalen. En timme senare gör polisen ett ingripande mot lokalen. 101 personer identifieras och 33 st grips och förs till Norrmalms polisstation. En del beslag av alkoholhaltiga drycker görs. Och därmed stängs lokalen definitivt. I slutet av maj meddelar klubben att man vill komma in för ett möte med riksdagsmannen Bert Karlsson. Polisen vägrar att lämna ut några nycklar. Tumult och demonstrationer utbryter utanför lokalen.
I ett brev till Länsstyrelsen uppmanar medlemmarna i Nyliberalens redaktionsråd (docent Ingemar Nordin, professor Sven Rydenfelt, redaktör Mattias Bengtsson och förlagsredaktör John-Henri Holmberg) länsstyrelsen att utan dröjsmål upphäva polisens beslut och åtgärder. I maj stämmer Bejke och tidskriften staten genom rikspolisstyrelsen. Länsstyrelsen har ännu inte beslutat i frågan.
Och där ligger saken nu - augusti 1993 - två och ett halvt år efter polisens första tillslag. Beslagen av öl och vin fyller flera celler hos Norrmalmspolisen. Polisen uppger att Henrik Bejke med vänner vid ett par tillfällen har beretts möjlighet att komma in i lokalen. Något åtal är ännu inte väckt. Chefsåklagare Staffan Strömmer låter meddela genom sin sekreterare att han inte kan svara på några frågor om utredningen.
På sjunde dagen efter polisens stängning återuppstår Tritnaha i nya lokaler i SL-garaget på Söder i Stockholm. I de slitna lokalerna fortsätter ”sammankomsterna” varje torsdag, fredag och lördagnatt. Entrén är 50 kr. ”Spritrea - 5: /cl” signalerar ett handskrivet anslag ovanför baren. Ingen frågar efter medlemskort när jag går in. Jag betalar 25 kr till den prydliga unga damen i baren och får en flaska starköl. På en bänk i köket bakom står flaskor med vodka, whisky och gin. På väggarna samsas tidningsklipp om klubbens verksamhet med Frihetsfrontens affischer: ”Skatt är stöld!”, ”Stå på dig - annars gör staten det!” ”Fri invandring”. Det är fullt ljust ute när jag går vid femtiden på söndagmorgonen. Jag tackar nej till erbjudandet om taxi och nobbar korven från det ambulerande korvköket. På de båda dansgolven är det ännu fullt drag.
XVIII
Historien om Tritnaha har en epilog. Den 10 juni i år uttalar Socialnämnden i Stockholm (som svar på en remis från Länsstyrelsen) att utsträckta serveringstider på försök bör ges till några ställen som serverar alkohol. Majoriteten, med andre vice ordförande Lena Nyberg m.fl. (s), Anders Nordin m.fl.(m) och Alec Carlberg (v) kör över nämndens ordförande Lennart Rydberg och tjänstemännen i förvaltningen. Norrmalmspolisen har (i brev till Länsstyrelsen) tidigare bekräftat att ”Klubben på S:t Eriksgatan 89, är utan överdrift ett av de populäraste nöjesetablissemangen i Stockholm” och konstaterar nu att ”det faktum att 'svartklubbarna' idag tillhör de mest populära samlingsplatserna ... visar med all önskvärd tydlighet, att behovet av krogar vika har öppet efter den traditionella stängningstiden är stort.” Norrmalmspolisen ser ”med tillförsikt fram emot en ny syn på denna fråga”.
Den 16 juli beviljar Länsstyrelsen sex krogar i Stockholms innerstad tillstånd till servering av alla slag av alkoholdrycker till allmänheten fram till 05.00 på morgonen, under en försöksperiod t.o.m. 30 juni 1994.
På Tritnaha hålls stor segerfest. Alla medlemmar bjuds på fri öl, vin och sprit.
”Tritnaha är ett konkret bevis på att handfast kamp och civil olydnad är effektivare än vanligt politiskt tragglande”, heter det i inbjudan. ”Och vi fortsätter naturligtvis arbetet tills nöjessektorn är helt avreglerad.”
Motdrag 4/93
PS Hösten 1994
Den 30 oktober kunde de boende i kvarteren runt S:t Eriksplan andas ut för gott. Då löpte kontraktet för Frihetsfronten/Tritnaha i lokalen på S:t Eriksgatan 89 ut. (Se Motdrag 4/93). Vid ett tillslag mot Tritnahas nya lokal i SL Söderhallen den 9 oktober beslagtog Södermalmspolisen 552 flaskor/burkar starköl, 2 dunkar hembränd sprit, 18 flaskor vin, 19 flaskor starksprit samt 14.680 kr från kassan, baren och flipperspel. 11 gripna fick följa med för förhör. Ägaren till fastigheten, SL Fastigheter AB, har sedan i mars försökt vräka förstahandshyresgästen som inte betalt hyran. Hyresgästen fick tidigare i vintras ett tillstånd för servering i slutna sällskap indraget. Ett beslut om omedelbar vräkning inställdes av Svea hovrätt sedan SL skrivit fel företagsnamn i ett dokument. Under tiden som nu hovrätten grunnar på saken fortsätter dansen och den olovliga alkoholutskänkningen varje torsdag-lördag natt.
Polisens stängning av lokalen på S:t Eriksgatan 89 utlöste en kanonad mot rättsmaskineriet. De juridska grunderna för stängningen ifrågasattes av många, även annars tveksamma till Tritnahas verksamhet. Länsstyrelsen fann i oktober att polisen haft fog för beslutet att förbjuda förnyandet av offentlig tillställning i lokalen. Vad gäller "polismyndighetens åtgärder att låsa lokalen och att där uppsätta anslag om tillträdesförbud" anser Länsstyrelsen att något beslut som går att överklaga inte finns. Länsstyrelsen tar därför inte upp låsningen till prövning.
Det gör däremot Stockholms Tingsrätt, till vilken hyresgästen Henrik Bejke stämt staten på skadestånd för stängningen. En första förberedande muntlig förhandling har hållits. Till det svenska statskickets ironier hör att Justitiekanslern, som i tingsrätten är statens "försvarsadvokat", också självständigt skall pröva om polisen kränkt grundlagsskyddade rättigheter och gjort sig skyldig till brott då man stängt lokalen. Både JO (Justitieombundsmannen) och chefsåklagare Alhem i Stockholm har avskrivit ärendet sedan JK belutat pröva saken. Debatten om JK:s dubbla roller lär få förnyat bränsle.
Under tiden fortsätter åklagare Staffan Strömmers förundersökning om olaga handel med alkoholdrycker på S:t Eriksgatan och överstiger nu 500 sidor. Sju personer som delgivits misstanke om brott har haft tiden till den 15 november på sig att komma in med synpunkter. Vad som sedan händer vet endast åklagare Strömmer, som ännu inte haft tid att svara på Motdrags frågor. Till detta kan fogas Södermalmspolisens utredning efter tillslaget i oktober. Och de ansvarig för denna katt-och-råtta-lek ler i mjugg.
- Här gör man sig skyldig till ett brott som kan resultera i fyra års fängelse och så har åklagaren snart haft tre år på sig att utreda saken. Man undrar vad det är för rättsmaskineri vi har, säger en av de aktiva i Direktdemokratiska sällskapet Tritnaha som delgivits misstanke.
Fler undrar.
Motdrag 1/94
Tom Carlson
Slaget om Tritnaha, Motdrag 4/93 & 1/94