Tom Carlson Ord & Text
Bryggarna och alkoholmonopolet
Del I: ”Ungdomar ska inte dricka alkohol”
Del II: Med Bryggarna in i EU
Del III: ”Monopolet kommer att vittra sönder”
Del IV: Konsten att sälja en åsikt
Konsten att sälja en åsikt
I Dagens Nyheter den 23 november kunde man under rubriken: "Retursystemet med PET-flaskor hotas av svenska hembrännare" läsa att bryggerierna saknade minst 350 000 flaskor inför julruschen. Av TT-telegrammet framgick att de populära 1,5-litersförpackningarna använts till annat än de varit avsedda för.
- I åtskilliga av de flaskor som kommit tillbaka till bryggerierna har det varit hembränt, säger Sven Romander på Bryggareföreningen. Bryggeriernas sniffningsutrustning har känt av att det varit hembrända produkter i flaskorna och sorterat bort flera.
I annonser garanterade bryggarna alla som lämnade tillbaka flaskorna "fri lejd" - även om dessa innehållit hembränt.
- Idag är punkt ett att stå för problemformuleringarna och det kan man göra genom att rumstera om i debatten med egna, nya fakta, säger lobbyisten Lars Thalén i tidskriften Makt & Media. Föregångare i vårt land har varit Svenska Arbetsgivareföreningen. Under 1980-talet har arbetsgivarna konsekvent presenterat sina värderingar som fakta. Svenska Bryggareföreningen har inte varit sena att följa efter.
Enligt den officiella statistiken drack svenskarna 1992 6,33 liter alkohol (per invånare över 15 år). En siffra som placerar Sverige tämligen långt under genomsnittet i Europa på drygt 10 l.
Det här är inte korrekt, menar Bryggareföreningen. I själva verket ligger svenskarnas alkoholkonsumtion långt över den officiella. Systembolaget står bara för hälften av all alkohol som dricks i Sverige, resten utgörs av taxfree-sprit, hembränt och smuggel. Det höga s.k. mörkertalet är ett bevis på dålig uppslutning bakom vår alkoholpolitik.
Det här håller Hans Agnéus, avdelningsdirektör vid Socialstyrelsen Folkhälsoenhet, inte med om.
- Den officiella statistiken har aldrig utgetts för att vara någon exakt mätare av den totala konsumtionen. Den visar däremot storleksnivån och utvecklingstendensen. Det primära alkoholpolitiska intresset är ändå skadorna. I Sverige ligger de betydligt under vad som finns i länder med högre alkoholkonsumtion, menar Hans Agnéus.
Första gången den icke-registrerade konsumtionen dyker upp är under rubriken "Den förbjudna tabellen" i Bryggeritidningen 1986. Detta är något myndigheterna försöker förtiga, är innebörden.
1990 låter Bryggareföreningen IAS, Informationcenter Alcohol Sweden AB, ägt av vinagenten Nils-Bertil Philipson, beräkna det s.k. mörkertalet, genom att sammanställa tidigare undersökningar. I fråga om hembränningen intervjuas ett tjugotal poliser. Undersökningen åberopas av riksdagens socialutskott och i motioner och interpellationer.
Samtidigt som den stora ICAA-kongressen i Stockholm 1991 presenterar Verdandi tillsammans med Bryggareföreningen nya uppgifter om hembränningen. Enligt "undersökningen", som vandrar runt i medierna efter att ha publicerats i form av ett pressmeddelande, uppgav hälften av de tillfrågade att de drack hembränt regelbundet. Ingen utanför Verdandi har fått läsa undersökning. Den har av Thomas Kolk beskrivits som "en del rundfrågningar 'på gatan' på ett antal orter över hela landet". Som tack för samarbetet med Bryggareföreningen skriver Verdandis ordförande Erik Trost några månader senare på DN Debatt och kräver sänkta alkoholskatter.
Men det är först när Socialstyrelsen i samband med stora nedskärningar säger upp alkoholstatistikern Thomas Kolk, som det blir någon mer tyngd i Bryggareföreningens kampanjer. På bryggarnas uppdrag kartlägger Kolk den icke-registrerade konsumtionen för 1991 och senare också för 1992. Han går igenom frågeundersökningar och befintlig statistik om resandeinförsel, hemtillverkning, gränshandel över Öresund m.m. Han kommer fram till att alkoholkonsumtionen för 1992 bör skrivas upp till 9,2 l alkohol/inv (över 15 år). Merparten av den icke-registrerade konsumtionen utgörs av resandeinförsel.
(Kolks uppgifter om hembränningen ifrågasätts dock av alkoholforskare. Se faktaruta.)
I en samtidigt publicerad undersökning intervjuar Claes Philipson vid IAS poliser runt i landet, om hur stor andel av den sprit som dricks i deras distrikt som utgörs av hemkört, smuggling etc. Polisernas mycket varierande svar ("50 procent", "vill inte uttala sig" etc) matchas mot Systembolagets försäljningssiffror. Kolk räknar på Bryggareföreningens uppdrag samman svaren i en tabell med till synes exakta uppgifter om konsumtionen av hembränt i varje län. Undersökningen går ut med TT samma natt den offentliggörs och blir underlag för artiklar bl.a. i Expressen.
Alkoholforskaren Eckart Kühlhorn, som ifrågasatt både urval och metod, instämmer med författarna som själva beskriver undersökningen som en "kvasivetenskaplig skattning".
Undersökningarna som följts upp av utspel om smuggling och gränshandel delges regelmässigt massmedier, departement, alkoholkommissionen, EG-kommissionen osv. Att målet med kampanjen är att sänka alkoholskatten är inget Bryggareföreningen sticker under stolen. Men det förklarar varför sjusiffriga belopp har satsats på mörkertalsundersökningarna (enligt Bertil Swartz).
Men om sambandet mellan hembränning och alkoholpolitik återstår det mesta att bevisa. Hembränningen har knappast varit så låg som i Sverige under motbokstiden, däremot brändes det friskt i Norge när kommunerna hade vetorätt mot alkoholförsäljning. Och påståendet att den dyra spriten ligger bakom hembränningen kompliceras av att de reella priserna på sprit sjunkit med sju procent mellan 1977 och 1992.
Hans Agnéus hänvisar för sin del till att alkoholforskare har pekat på att mörkertalet verkar samvariera med den registrerade konsumtionen. En förklaring till variationerna kan vara den allmänna attityden till alkohol, och den är liberal just nu.
Att kartlägga riskgrupper
Bryggareföreningen menar också att den restriktiva svenska alkoholpolitiken grundar sig på en förlegad syn på samhället och människorna. "Vi lever nu i mångfaldens och individualismens samhälle" heter det när man vill ifrågasätta sambandet mellan den totala alkoholkonsumtionen och alkoholskadorna. Därför låter man SIFO utarbeta en "alkoholtypologi", där man försökt kartlägga alkoholvanorna och identifiera riskgrupperna.
Att vissa blir missbrukare och andra inte är välbekant. Alkoholforskarna har aldrig med någon större säkerhet kunnat ange vilka som är i riskzonen. Däremot vet man att i en kultur med god tillgång på alkohol, blir de med "anlag" lättare alkoholister. Muslimska alkoholister tillhör inte vanligheten. Den åsikt Bryggareföreningen vill föra till torgs med sin personlighetsforskning är att måttlighetsdrickarna inte ska behöva underkasta sig några inskränkningar i sitt drickande av hänsyn till de presumtiva missbrukarna. Under rubriken "Så dricker du Svensson!" publicerar Aftonbladet "alkoholtypologin" på ett helt ett uppslag.
Exemplet Québec
Ett tredje exemplet i Bryggareföreningens propaganda är den alkoholpolitiska reformen i Québec. Där avskaffade man monopolet, började sälja vin i vanliga butiker och, hävdas det, fick konsumtionen att minska. Exemplet är ifrågasatt (Kanada har en utpräglad ölkultur, en kraftig prishöjning dämpade effekten samtidigt med en konjunkturnedgång), men marknadsförs nu målmedvetet över hela västvärlden. En särskild organisation - Educ'alcool International - har i samråd med internationella alkoholindustrin skapats för ändamålet. Exemplet Québec dyker upp i medierna, på seminarier och i riksdagsmotioner. När livsmedelshandlaren Harry Franzén i Röstånga skall rättfärdiga sin olagliga försäljning av vin på nyåret hänvisar han bl.a. till en artikel om Québec i Livsmedelshandlarnas tidning.
Liknande försök att sälja alkohol utanför monopolet har i både Sverige och övriga Norden, liksom ett antal stater i USA lett till att alkoholkonsumtionen och skadorna ökat drastiskt. Exemplet Québec kan, om det är korrekt återgivit, möjligen vara ett intressant undantag.
****
Hur var det då med de försvunna PET-flaskorna julen 1993?
Införandet av den nya förpackningen ackompanjerades av stridigheter mellan bryggarna, lagar som stiftades och revs upp efter protester från EG, Konkurrensverk m.fl. Resultat blev flera konkurrerande system för återvinning. I decembernumret av tidskriften Fri Köpenskap slår en butikschef på Vivo i Stockholm larm om förvirringen kring de olika sorternas PET-flaskorna. Kunderna vet inte vad som är engångsflaskor för återvinning och vad som är returflaskor. Svenska folkets förtroende för PET-flaskorna idag är lika med noll, hävdar han. Enligt senare uppgifter hamnar flaskorna på soptippen.
Hembränning och statistik
Fakta: Thomas Kolks uppgifter om hembränningen bygger på en intervjuundersökning som SIFO låtit göra där man frågat hur stor andel av den sprit de tillfrågade druckit som utgörs av hembränt. De får också ange hur stor del av deras bekantas alkoholkonsumtion som är hembränt, liksom hur stor andel av alkoholkonsumtionen på orten de tror utgörs av hembränt. Svaren blir 3, 6 och 18 procent. Den högsta siffran (gissningen om konsumtionen på orten) blir underlag för Kolks beräkningar. Alkoholforskaren Eckart Kühlhorn som på Systembolagets uppdrag studerat Kolks undersökning, menar att folk uttalat sig om förhållanden de rimligen inte kan ha någon kännedom om. (Vem kan överhuvudtaget tala om hur mycket sprit som konsumeras på "den egna orten"?) När det gäller vännernas konsumtion av hembränt (en metod som används när forskarna försöka mäta narkotikabruk och annan illegal konsumtion) pekar Kühlhorn på risken att man definierar bekantskapskretsen, som "de som dricker hembränt", om man inte först gör klart vilka som skall ingå i urvalet. Som frågorna är ställda är den egna konsumtionen den enda rimliga utgångspunkten för beräkningar, menar Kühlhorn. Då skulle hembränningen vara mindre än 20 procent av den Kolk kommer fram till.
Systembolaget, Bryggareföreningen, CAN och Vin & Sprit AB har nu tillsatt en gemensam expertgrupp för att försöka enas om en metod att mäta den icke-registrerade konsumtionen.
Tom Carlson
Bryggarna och alkoholmonpolet, Motdrag 1/94