Tom Carlson Ord & Text – Upp till kamp

Tom Carlson Ord & Text

Upp till kamp

Ett skriftligt samtal mellan Tom Carlson, Eva Dahlman och Nils Edwall, oktober 2007

TC: Vinnarna skriver historien. Efter vänsterns nederlag på 1980-talet har perioden 1965-1975 fått ett löjets skimmer över sig. Men till skillnad mot även hederliga berättelser som Lukas Moodyssons Tillsammans lyckas Peter Birro och Mikael Marcimain fånga det motsägelsefulla i epoken: flummet och det välorganiserade; det utlevande och det stora allvaret. Jag tänker på scenen med den amerikanske desertören som talar på ett möte hos FNL-grupperna (som i sin likhet med ett frikyrkomöte f.ö. påminner om arvet från de tidiga folkrörelserna), efteråt bjuder han tjejerna på cannabis och hoppar i säng med Rebecka. Det är för mig den tiden i ett nötskal. Överhuvudtaget är igenkänningsfaktorn (jag var 16 år 1967) plågsamt hög.

NE: Det finns vissa saker jag måste klargöra innan vidare resonemang tar vid. Den här TV-serien är bland det bästa jag sett. Igenkänningsfaktorn kan jag dessvärre inte säga så mycket om. Däremot så kan jag uttala mig om saker i serien som jag inte känner igen från dagens samhälle. En sån sak (förutom stencilapparaten) är principer. Jag har en teori om att folk hade fler principer förr. På gott och ont. Nu går det till exempel att vara uttalad vänsterpartist och samtidigt jobba med reklam. Det tror jag var svårt då. Håller ni med mig?

ED: Jag håller med Tom. Jag blev också oerhört berörd av Upp till kamp. Det var som mitt eget liv, jag är född 1947, och mitt liv tillsammans med Bosse som dog för fyra år sedan. Det var politik, kärlek, musik. Jag hade glömt bort hur mycket musiken betydde. Och det klassmässiga som är suveränt skildrat genom arbetarkillen Tommy och överklasskillen Erik. Tommy som måste stanna på stranden när Erik simmar ut med Lena, som de båda är förälskade i, för han kan inte simma. Jag tycker att Birro och Marcimain har fångat hela stämningen och det komplexa, det är ett suveränt foto och musiken binder ihop berättelsen så det skär i mig.

TC: Apropå Nils teori om principerna. En vänsterpartist kunde nog se ut lite hur som helst, då som nu. Men i kretsarna kring KFML och r-arna som Birro och Marcimain skildrar var det nog som Nils skriver. Det fanns principer och allt individuellt var underordnat det övergripande uppdraget, att förändra samhället i grunden. Då först kunde människan bli fri.

Carsten Palmaer skriver i vänboken till Jan Myrdals 80-årsdag om vilket oerhört auktoritärt samhälle Sverige var i början av 1960-talet. Morgonbön var obligatorisk i skolan, aborter var förbjudna, unga flickor som blev gravida relegerades från skolan och den som ifrågasatte en rektor, präst eller socialchef åkte ut med öronen före. Socialdemokraterna och facket var med på den båten. Men ur den miljön växte ungdomsrevolten och strejkerna.

NE: En intressant grej slog mig. Det var Tommys pappa som sa det. Det handlade om att socialdemokratins största misstag var att de inte sög upp de radikala ungdomarna utan att de istället tog avstånd från dem. Vad tror ni om det resonemanget? Är det överhuvudtaget ett tänkbart scenario?

TC: Jag uppfattar nog den utveckling Tommys pappa genomgår som lite av ett önsketänkande. I alla fall var han ett undantag. Socialdemokratin accepterades av den ekonomiska makten så länge man "höll rent" åt vänster. De vanliga gråsossar som vänstern borde kunna nå, stöttes bort av talet om "socialfascister" och klassförrädare. Inom FiB/K gjorde vi liknande misstag. Men jag undrar varför serien tappat tittare för varje avsnitt. Ingen anklagar i och för sig Roy Andersson för att "bara" 200 000 sett Sånger från andra våningen, men skillnaden mot t.ex. Lars Mohlins Tre kärlekar, ett annat tidsdokument, är slående. Är det avsaknaden av tydliga huvudpersoner? Tommy stiger ju fram som något av en centralfigur i tredje och fjärde delen, men då är det kanske för sent. Vi som tittar vill ha någon att identifiera oss med.

ED: Nu när jag har sett hela serien tycker jag att den också är en väldigt bra historielektion. Många unga i dag vet så litet om den här perioden. Och filmer som Tillsammans visade mer en schablonbild. Till exempel fick vi se hur socialdemokraterna registrerade kommunister och medlemmar i palestinarörelsen. Rebecka blev avskedad från sitt jobb, liksom andra unga kvinnor och män. Andra fick aldrig de jobb de sökte på grund av sitt engagemang. Och just engagemanget är så starkt i den här serien. Man månar inte bara om sitt hem och det egna, utan arbetar tillsammans för en bättre värld. Det är, tycker jag, en väldig skillnad mot hur många unga lever idag, SAF lyckades på många sätt att ta över makten över tänkandet och man lyckades med att "satsa på dig själv" som Annifrid Lyngstad gjorde reklam för.

Sammantaget tycker jag att Upp till kamp är en av de bästa serier jag har sett. Och den sista delen med Tommy och Rebeckas bröllop påminner mig om den fantastiska bröllopsscenen i Dear hunter. Och slutet kommer jag aldrig att glömma. Upp till kamp har fått mig att reflektera över mitt eget liv och vad jag gör i dag. Kampen fortsätter!

NE: Nu har det gått några veckor sedan sista avsnittet av Upp till kamp visades och jag har hunnit sortera mina tankar något så när. Med Upp till kamp har man velat skildra precis allting vad gäller 68-generationen men någonstans på vägen har man dessvärre glömt bort var man vill lägga tyngdpunkten. Vill man berätta en gripande historia om ett gäng på fyra personer eller vill man med hjälp av fyra personers livsöden dramatisera en epok? Det ena utesluter verkligen inte det andra, men välja måste man, annars blir båda alternativen lidande.

Nu tycker jag ändå att det man lyckats bäst med - och verkar ha lagt mest krut på - är det sistnämnda. Upp till kamp är en otroligt häftig och intressant tidsresa tillbaks till en inte alltför avlägsen dåtid. Skådespeleriet är superbt, lyhördheten i regin total. Det känns ibland nästan som att man tittar på en dokumentärfilm om fyra tydliga representanter för ett mytifierat svenskt 60-tal.

Det som brister är att man försökt trycka in en dramatiskt gripande historia om ett kompisgäng mellan dessa fyra karaktärer. Historien om detta gäng känns påklistrad och inte alls lika trovärdig - eller för den del - gripande som serien i övrigt, vilket gör att helhetsintrycket naggas i kanten.

Känslan som biter sig kvar är att man lyckats med att måla ett gäng gripande, tankeväckande och vackra tavlor men inte riktigt haft förmågan att sätta samman dessa till en utställning som får de individuella tavlorna att växa i ett kollektiv.

Och där har vi ju en utav de påstått största skillnaderna mellan nu och då.

Tom Carlson, f. 1951
Eva Dahlman, f. 1947
Nils Edwall, f. 1980

Upp till kamp
Manus: Peter Birro
Regi: Mikael Marcimain
SvT Drama 2007

Folket i Bild/Kulturfront 11/07 (där något förkortat)