Tom Carlson Ord & Text
Översättare på ordjakt
För en tid sedan läste jag en bok av den engelske musikern och författaren Ben Watts. I den övrigt mycket goda översättningen hajade jag till när huvudpersonen och berättarjaget, som ligger på sjukhus, får ett "mariekex" av en sjuksköterska. Mariekex, tänker jag, finns de i England? Det här är exempel på frågor som en översättare ständigt brottas med.
I akt och mening att utforska saken stämmer jag träff med Ia Lind, översättare sedan början av 1990-talet.
- Jag har nog alltid varit en bokmal, säger hon när vi ses i hennes bostad och arbetsplats i Årsta söder om Stockholm.
- Viktigast av allt för att bli en bra översättare är att man börjar läsa tidigt och har läst mycket. Man ska ha fått i sig många språk av skilda slag, och då menar jag svenska språk.
Läsningen har hon med sig från barndomen. Fadern, som var tullare, hade både Stieg Trenter och "Vår tids lyrik" i bokhyllan. Ia började tidigt läsa vuxenlitteratur.
År 1973 kom hon till Stockholm, läste på universitetet och jobbade på posten. Via den politiska vänsterrörelsen kom hon att arbeta på Oktoberbokhandeln och har sedan fortsatt inom branschen: de sista åren på Hedengrens vid Stureplan. Idag arbetar hon heltid som översättare. Tiden i bokhandeln ser hon som en stor tillgång i sitt arbete som översättare.
- Man har tillgång till ett fantastiskt referensbibliotek, inte minst alla människor - kunder och personal.
Som bokhandelsanställd fick hon läsexemplar av utländska böcker. En gång i början av 90-talet låg hon förkyld hemma och läste en novellsamling av den amerikanska författaren Tess Gallagher. Hon blev gripen och översatte på prov en av berättelserna.
På olika vägar fick hon kontakt med Erland Törngren, förläggare på Norstedts, som just talat med författarens agent.
- Det var nog mitt livs mest vältajmade telefonsamtal.
Hon fick så småningom klartecken från förlaget och satte igång. Därefter har det blivit ett 30-tal översättningar, av bland andra Slavenka Drakulic, vars reportageböcker hon översatt till svenska, och David Guterson (Skogsmadonnan, Snö faller på cederträden, Öster om bergen).
Hur närmar man sig då en bok som översättare?
- Man måste läsa en del av texten för att få en aning om språk och miljöer. Men jag lämnar en tredjedel oläst för att ha en morot. Jag vill inte veta hur det går.
Hon arbetar på olika sätt: ibland snabbt utan att slå upp några ord, ibland mer systematiskt.
- Jag tror att processen att översätta påminner om författarprocessen: En snabbt skriven bok går snabbt att översätta. Har boken värkt fram, då värker översättningen fram också.
I en fackbok är det förståelsen som står i centrum. Annars är det viktigaste att behålla rytmen och flödet i en text.
- Man försöker ligga så nära författarens språk som möjligt utan att göra avkall på att det ska bli svenska. Sen gäller det att hålla "perioderna", det vill säga ha ungefär lika långa meningar som i originaltexten, och hitta rätt stilnivå (se not).
Själv gillar hon texter med hög stilnivå.
- Då kan jag vädra en del sällsynta svenska ord, säger hon glatt.
Efter frukost och en morgonpromenad är dagen hennes. Med ett kort avbrott för lunch sitter hon vid skrivbordet till 18-tiden.
- Jag översätter kanske fem till sju sidor om dagen. Råöversätter en sida och jobbar sen igenom den. Sen skriver jag ut på papper och går igenom allt från början.
På slutet, när påsen ska knytas ihop, går arbetet in i en ansträngande fas.
- Då måste man ha hela texten i huvudet. Jag lever med boken, drömmer om den. Jag kan höra en replik på tunnelbanan så: Plong, knäpper det till i huvudet, och jag kommer på att det är ju så han säger på det stället i boken.
Mot slutet flyttar hon från skrivbordet till någon av de bekväma fåtöljerna i den ljusa lägenheten. En trerummare från folkhemsåren, med bokhyllor och konst överallt längs väggarna och vackra mattor på golven.
- Jag läser texten högt det sista jag gör, innan jag lämnar den till förlaget. Då känner jag meningslängden och satslängden, det som är andningen i texten. Det är inte minst viktigt när det gäller dialogen. Plötsligt kan man höra vad personerna säger.
Trots att arbetsrummet är fyllt av referenslitteratur och ordböcker händer det att hon går bet på vad ett ord betyder eller hur det används. Då tar hon hjälp utifrån.
- En gång i månaden träffas vi engelsköversättare i Författarförbundets lokaler tillsammans med en engelsman och en svenska som levt större delen av sitt vuxna liv i USA. Vi frågar om allt. Och de svarar.
Förbundets medlemmar har också en mejllista som de kan använda sig av.
Att vara översättare är ett detektivgöra. I sitt arbete stöter hon ofta på facktermer, utan att ha en aning om deras svenska motsvarigheter. Till sin hjälp har hon ett nät av kunskapare: fotografkompisar, läkare, journalister osv. Och sen finns ju nätet.
- Ibland undrar jag vad man gjorde innan Internet fanns, säger hon och berättar hur hon nyligen googlade fram en bild av korvstånden utanför Union station i Toronto för att se hur de såg ut.
När inget annat hjälper kontaktar hon någon institution.
- En gång ringde jag Svenska fiskares riksförbund och frågade om man på västkusten använde benämningen "fiskare" om en fiskebåt. "Nej", svarade mannen jag pratade med. När jag beskrev vad jag var ute efter sa han:" De e' ju en backefiskare".
- "Men där sa du ju det", svarade jag. "Ja, det har du rätt", sa han. Han tänkte inte ens själv på vilka ord de använde.
Några svårigheter att få hjälp har hon inte märkt.
- De flesta människor tycker om att prata om det de kan.
I sista hand vänder hon sig till författaren (vars kunskaper i svenska av förståeliga skäl dock är något begränsade).
- Eller så får man välja något neutralt.
***
I språkens natur ligger att de förändras. Svenskan idag låter inte som på 1950-talet. Samma sak är det med engelskan. En översättare måste hålla kontakt med det språk den översätter från. Själv läser hon mycket, både på engelska och svenska, och ser på engelsk tv.- BBC Prime, BBC World, Sky, såpor osv.
Tidsfärgen är också viktig. När hon översatte Det mörka stråket av James Wilson läste hon Fredrika Bremer och Carl Jonas Love Almqvist för att få till ett lagom antikverat språk.
Hon beskriver sitt arbete som en ständig jakt på ord. Varje översättning resulterar i långa listor med ord och fraser.
- Jag har aldrig vågat räkna ut min timpenning. Jag är rätt långsam när jag översätter och tror att man måste vara det. Jag försöker se det som ett sätt att leva.
Ekonomiskt har det dock ljusnat något sen hon fick garanterad författarpeng.
Ia Lind är med i Författarförbundets livaktiga översättarsektion.
- Vi är ensamarbetare, men samtidigt de mest sociala personer jag vet. Vi har skojigt när vi träffas. Där finns en gammal tradition av sammanhållning och kollegialitet. Vi konkurrerar inte med varandra.
Översättarna vill att deras arbete ska värderas högre. Deras namn står sedan länge på titelsidan i boken, tidningarna missar sällan att nämna dem, men tv:s kulturprogram verkar fortfarande tro att böckerna finner sin väg till svenskan av egen kraft.
Men kommer inte översättarna i framtiden att ersättas av datorer med avancerade översättningsprogram?
Hon svarar med att citera en kollega:
- Den dag det kommer en maskin som kan översätta en mening som "En en bär bär", då är vi hotade.
Själv använder hon inte ens ordbehandlingsprogrammets rättstavningsfunktion.
- Jag tycker om att slå upp ord i en bok, då tänker jag medan jag bläddrar. En redaktör sa: att översätta är som att skala lök, först i slutet förstår man vad det handlar om.
***
Hur var det då med mariekexet? Ja, Ia hade nog valt ett annat ord, men först vill hon se vad som stod i originalet. Trenden är man behåller alltfler ord och begrepp från engelskan.
Not: Termen stilnivå är ett arv från den medeltida indelningen av skönlitteraturen. Med hög stilnivå betecknas språk och innehåll i texter från t.ex. myndigheter (kanslistil, äldre predikostil etc.), medan låg stilnivå betecknar vardagligt språk (informellt brevspråk, slang etc.). En "neutral" stilnivå, använd i t.ex. tidningar och fackböcker avsedda för större läsargrupper, brukar benämnas sakprosa. (Källa: NE)
Tom Carlson
Folket i Bild/Kulturfront 8/07