Tom Carlson Ord & Text
Mig äger ingen
Västerås på 1970-talet. En stad dominerad av verkstadsindustrierna. Varje eftermiddag öppnas grindarna till fabrikerna för hundratals cyklande metallarbetare.
En av dem är Leif Andersson, yngst i en skara av sju syskon. Vid 14 års ålder började han i Metallverkens yrkesskola. Nu arbetar han som härdare framför de tusengradiga ugnarna.
Han hämtar sin dotter Åsa på dagiset, sätter henne på pakethållaren och trampar hem till farmor och farfar på Björkgatan. Där äter de farmors hemlagade husmanskost (pappan med jackan på för att markera att besöket är tillfälligt). När de går sticker farmodern i smyg åt sonen en tia. Endast dagarna efter lön avstår de från besöken.
På vägen hem handlar pappan ett sexpack mellanöl, en limpa, cigaretter och godis åt Åsa. Kvällarna tillbringar de framför tv:n med att läsa tidningen, spela kort och prata om ”om Nacka Skoglund och socialismen. Om mamma. Viktiga saker…” Bestämda läggtider är, liksom bad, tvätt och tandborstning, okända företeelser i det annars prydliga hemmet.
Nej, den uppväxt Åsa Linderborg beskriver i Mig äger ingen liknar ingen annans. En dag när hon är fyra år packar mamman sin resväska och går. Mannen i hennes liv, Leif den charmante liraren, har supit bort pengarna och äktenskapet. Till skillnad från de andra skilsmässobarnen i kvarteret bor Åsa kvar hos sin pappa. Under hela hennes uppväxt står mammans säng kvar i sovrummet, tom. Ingen kommer någonsin på tanken att ligga där.
I skarp kontrast till livet hos den ensamme fadern och de strävsamma farföräldrarna, står mammans föräldrahem, en svensk-rysk familj ”med en släkt stor som persongalleriet i en roman av Leo Tolstoj”. Alla politiskt aktiva: kommunister och italienska arbetskraftsinvandrare. Kvinnorna är självständiga och yrkesverksamma. Alla pratar med den unga Åsa som till en vuxen och jämlike.
Till slut blir dock situationen ohållbar. Åsa blir tonåring och skammen och äckelkänslor över pappans drickande tar över. Hon flyttar gradvis hem till modern, politiskt aktiv, tjänsteman på arbetsförmedlingen och sedermera riksdagsledamot. Först när Åsa får egna barn blir ett närmande till fadern åter möjligt.
”Hela pappas självkänsla satt i jobbet, ändå hatade han att gå till jobbet.” Hela arbetsveckan längtar han efter ledigheten, men när helgen eller semestern kommer har han inte lust till någonting. ”Varje första maj var han bekymrad över att inte fler demonstrerade, utan en tanke på att själv tåga med.”
Nej, det är ingen representant för proletariatets förtrupp Åsa Linderborg skildrar, inte heller någon trasproletär, men en av alla dessa som bygger landet. En motsägelsernas man och ett bräckligt käril, precis som den klass han tillhör.
Men framför allt är Mig äger ingen ett ömsint porträtt av en pappa som älskar sin dotter över allt annat, men som i övrigt ständigt lägger krokben för sig själv. En mörk men rolig och drastisk bok om ett Sverige som både finns och inte finns längre.
Stilen är rak och osentimental, kanske skulle hon ha satt punkt vid faderns död, men det är en randanmärkning till en bok som berör djupt.
Tom CarlsonMig äger ingen
Åsa Linderborg
Atlas
Folket i Bild/Kulturfront 5/2007