Tom Carlson Ord & Text

Magnus Linton och narkotikabekämpningen

Magnus Linton är för en bredare allmänhet mest känd för att vara mannen som nästan gjorde Göran Persson till vegan. I alla fall för en dag. I senaste numret av tidskriften Arena, där han är chefredaktör, begår Linton ett lustmord på narkotikabekämpningen i vårt land:

Den svenska narkotikapolitiken har misslyckats. Sverige har idag fler narkomaner än något annat Europeiskt land. I ett fåfängt försök att upprätthålla illusionerna om det svenska välfärdsprojektet bekämpar vi det ”osvenska” narkotikamissbruket och idkar klappjakt på kat-tuggande somalier och oskyldiga narkomaner. Världen blandas och med det sättet att berusa sig. Det måste vi inse, menar Linton.

Orsaken till detta narkotikapolitiska haveri finner vi främst hos Nils Bejerot, Jan Myrdal, RNS och Folket i Bild/Kulturfront. Vi är dessutom medskyldiga till domen mot den oskyldiga Joy Rahman och Osmo Vallos död.

Man bugar och tackar. Det är sällan vår tidning tillskrivs äran av så stora samhällsförändringar. Men bortsett från det sistnämnda (Rahman och Vallo) tror jag Linton har rätt. För något decennium var vi med och satte dagordningen i denna viktiga fråga.

Genom sin position som socialläkare och konsult hos Stockholmspolisen kunde Nils Bejerot följa sprutmissbrukets utbredning under 1960-talet. Han konstaterade att till skillnad mot bruket av alkohol som är en del av vår kultur (endemiskt), spreds bruket av narkotika från individ till individ (epidemisk), att missbrukarna inte var intresserade av någon vård förrän de efter några år börjat känna av skadeverkningarna av sitt missbruk, att de då redan spritt missbruket till en långt vidare krets, att ett ökande narkotikamissbruk hade ett så högt pris för individen och samhället att välfärden inte skulle klara att bära kostnaden. Han noterade också att den enda omistlige länken i kedjan var missbrukaren. Att alla insatser skulle sättas in där, inte mot ligorna eller langarna som alltid var utbytbara. För det anklagades han bland missbrukare och popradikaler (ett av hans favoritutryck) för att vara fascist, polisläkare m.m.

Det var därför remarkabelt när han (samtidigt med meningsmotståndarna från RFHL) 1975 fick presentera sina uppfattningar i FiB/K. Året därpå berättade Ulla-Britt Antman i en intervju med Jan Stolpe i tidningen om sitt alkoholmissbruk och problemen att delta i normalt föreningsliv med detta handikapp. 1977 beslutade Folket i Bild/Kulturfronts stämma att alla arrangemang i föreningen skulle vara alkoholfria. Vi gjorde det av solidaritet med de som missbrukade och i vetskap om att inget nerdrogat folk någonsin kunnat försvara demokratin eller stå upp för sociala förändringar. Den - puritanska - insikten delade vi med den tidiga arbetarrörelsen, som på grundval av erfarenheterna från det självpåtagna totalförbudet under storstrejken 1909 slagit in på en restriktiv linje. Under några år var drogfrågorna ett viktigt inslag i tidningen med bland annat Nils Bejerot som regelbunden krönikör.

Magnus Linton har läst på, men han har alltså inte läst på tillräckligt då han tror att kampen mot alkoholen för FiB/K eller Nils Bejerots del var åtskild från bekämpandet av narkotikan. (Nils Bejerot deltog för övrigt aktivt i Claes Sjöbergs kampanj för ett återinförande av motboken på 1980-talet.) Talet om att kampen mot narkotikan skulle ingå i kamp mot allt ”främmande” är bara ett försök att slå blå dunster i ögonen på en yngre generation.

Linton hävdar vidare att det finns fler bevis än någonsin för ett tydligt samband mellan social utslagning och missbruk. Samtidigt konstaterar han att överklassen och medelklassen tillåtts knarka fritt i vårt land. Han får nog bestämma sig. Nej, det är drogen som skapar missbruket. Aldrig har alkoholkonsumtionen varit lägre i vårt land än under 30-talsdepresionen, och konsumtionen ökade liksom narkotikamissbruket med den ekonomiska tillväxten på 60-talet.

På en väsentlig punkt har Linton rätt. Den svenska narkotikapolitiken vilade på tre ben: vård och behandling, upplysning och förebyggande insatser samt kontroll och straff. Efter den sociala nedrustningen av narkomanvården på 90-talet, kommunaliseringen av skolan och avskaffandet av gränskontrollerna efter EU-inträdet återstår idag bara den polisiära insatsen. Vi har fått en narkotikabekämpning liknande den amerikanska. Ingen vård, ingen information, bara repression. Ingen vill heller ta ansvar eller betala kostnaderna för en framgångsrik narkotikabekämpning. Liksom i fråga om alkoholen brer uppgivenheten ut sig (”islossning” med Lintons språkburk).

Men hur LO och arbetarrörelsen kan vara med och finansiera dessa tankegångar är en gåta.

Tom Carlson

”Magnus Linton och narkotikabekämpningen” Folket i Bild/Kulturfront 01/03