Tom Carlson Ord & Text

35 år med Folket i Bild/Kulturfront

Första numret av Folket i Bild/Kulturfront kom ut 1972. Tidningen hade grundats i spåren av det radikala uppvaknandet och utbildningsexplosionen under 1960-talet. Kritiska filmare och författare angrepps hårt av makthavarna och yttrandefriheten hade satts under press. Mot den bakgrunden växte planerna på en radikal, oberoende kulturfront fram i början av 1970-talet.

Rekordåren

Efter att ha klarat sig oskatt ur andra världskriget genomgick Sverige en kraftig ekonomisk utveckling under 1950- och 60-talen. Det korporativa samarbetet mellan arbetsgivare och fackföreningsrörelsen (Saltsjöbadsandan) hade inneburit förbättrat välstånd för stora grupper av det svenska folket. Den ekonomiska utvecklingen hade dock sitt pris i form av utarmning av glesbygden, ohämmad tillväxt av några storstadsregioner med sikte på en svensk anslutning till EEC (föregångare till EU), förstörelse av stadskärnor, massbilism, kommunsammanslagningar och urholkad demokrati.

Internationellt hade en rad självständiga stater sett dagens ljus i Afrika och Asien. Ur koloniernas frigörelse föddes den alliansfria rörelsen. Vietnamkriget ledde till att de tidigare varma sympatierna för USA i vårt land försvagades. Svenska politiker och företag såg nya marknader i den tredje världen.

Sprickorna i Folkhemsfasaden

I Sverige kunde de stora 40-talskullarna av barn gå vidare till en högre utbildning som tidigare bara varit förunnat ett fåtal privilegierade. 1968 exploderade protesterna mot en alltmer industrialiserad högskola i den så kallade studentrevolten. Året efter, 1969, gick gruvarbetarna i Malmfälten ut i en långvarig strejk. Att motparten i konflikten var en statlig arbetsgivare (LKAB) var ett hårt slag mot socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.

Många intellektuella, som Sara Lidman (Gruva), Sven Lindqvist (Myten om Wu Tao-tzu), Jan Myrdal (Friställde Andersson, Rapport från kinesisk by) och Göran Palm (En orättvis betraktelse, Indoktrineringen i Sverige) spelade en betydelsefull roll i uppvaknandet. Filmer som Myglaren och Rekordåren angreps hårt av makthavarna och yttrandefriheten sattes under press.

Mot den bakgrunden växte planerna på en radikal, oberoende kulturfront fram i början av 1970-talet. Ur diskussionerna kring bland annat Folkets Teater väcktes så tanken på en tidning. Till en början var namnet Kulturfront, efter en antifascistisk tidning på 1930-talet. Tanken var dock inte att skapa ännu en kulturtidskrift. Sådana - som Ord & Bild och BLM - fanns redan. När det visade sig att namnet var ledigt ansökte därför initiativtagaren Jan Myrdal om utgivningsbevis för Folket i Bild. Föregångaren gamla Folket i Bild - en gång i tiden startad av Karl Kihlbom - hade bjudit på "god läsning" för de breda folklagren i form av reportage, foton och noveller med många av Sveriges främsta författare, illustratörer och fotografer. Tidningens ombud på arbetsplatser runtom i landet sålde också böcker ur tidningens litterära bibliotek, FiB:s bokklubb. 1963 såldes tidningen till Bonnierkoncernen som efter en kort tid gjorde om den till FiB/Aktuellt, en av de första "herrtidningarna" i landet.

Det första numret av Folket i Bild/Kulturfront, som blev den nya tidningens namn, kom 1972. Tidningen som gavs ut var fjortonde dag innehöll veckopressens vanligaste beståndsdelar: reportage, noveller, foton, illustrationer, korsord och barnsida. Målet var att skapa en masspridd populärtidning. En anställd redaktion svarade för det dagliga arbetet med tidningen. Till skillnad mot andra, ideella tidningar betalades för publicerat material. Därtill fanns anställda för ekonomi, distribution och organisation.

Tidigare misslyckade försök att starta "oberoende" tidningar hade visat att arbetsformerna var viktiga.

"Det är noggrannhet och omsorg i det organisatoriska uppbygget som garanterar att vi skapar en tidning som inte är beroende av den ena eller andra individen och som inte faller samman inför motgångarna och som inte seglar i väg när det blåser upp." ("Rapport till konstituerande stämman 6/11-1971". Jan Myrdal. Skriftställning 4. Stockholm 1973.)

Lärdomarna från hur gamla Folket i Bild såldes över huvudena på arbetsplatsombuden visade också att tidningen måste vara ordentligt förankrad. Folket i Bild/Kulturfront skulle inte vara journaliststyrd utan ägas av en förening, där alla som stödjer dess inriktning kan vara medlemmar och ingå i dess styrelse och redaktionskommitté. Föreningens ordförande är alltsedan starten också tidningens ansvarige utgivare.

Föreningen som äger tidningen är uppbyggd av lokalavdelningar och arbetsgrupper. På årsstämman fattar representanter för dessa de grundläggande besluten för förening och tidning. Alla medlemmar har närvaro- och yttranderätt på stämman. Den representativa organisationsformen garanterade att besluten är förankrade i föreningen. Eftersom föreningen förvaltar stora tillgångar åt medlemmar och prenumeranter har det också varit viktigt att välja en styrelse. Förtroende kräver ansvarstagande.

Lokalavdelningar och arbetsgrupper, som mest på drygt 100 platser i vårt land, säljer och diskuterar tidningen, ordnar teaterföreställningar, möten och andra kulturevenemang. IB-året 1973 hade tidningen en såld medelupplaga på drygt 42 000 exemplar per nummer, varav drygt 18 000 prenumeranter. Antalet prenumeranter nådde som mest 1979 över 19 300. Antalet betalande medlemmar i föreningen pendlade under hela 1970-talet omkring 2 500.

Plattformen

Folket i Bild/Kulturfront är ingen socialistisk tidning. Den politiska plattformen för tidningen och föreningen utgörs av tre paroller:

Försvar för yttrande- och tryckfriheten

Parollen innebär ett försvar för den traditionella tryckfriheten som den uttrycktes i 1949 års Tryckfrihetsförordning, med utgivarens ensamansvar och förbud mot förhandscensur. Men där ryms också ett arbete mot statens och den ekonomiska maktens försök att på olika vägar inskränka den reella yttrandefriheten. Ett reportage i tidningens första nummer handlade således om en arbetsgivares försök att tysta de anställda på en arbetsplats.

Försvar för yttrande- och tryckfriheten betyder inte att redaktionen publicerar allt som skickas in till tidningen. Det vore omöjligt. Men det betyder ett försvar för allas - även, och kanske främst, meningsmotståndarnas - yttrandefrihet. Det senare är en uppgift som vuxit i betydelse under de år som tidningen funnits.

För en folkets kultur

Tanken bakom denna paroll är att alla samhällen, vare sig de kallar sig socialistiska, demokratiska eller islamistiska, präglas av motsättningen mellan styrande och styrda, överhet och underordnade, folket och herrarna. I denna grundläggande konflikten vill Folket i Bild stå på folkets sida.

Men det bygger också på övertygelsen att de tankemönster som råder i ett samhälle präglar oss alla och håller oss fast i våra uppfattningar. Arbetet för en folkets kultur är därför en kamp om tänkandet i samhället. Detta har varit tidningens framåtsyftande uppgift, som gett tidningen dess karaktär och existensberättigande.

Tidningen gjorde tidigt äldre arbetarförfattare och radikala författare tillgängliga för en ny generation läsare. Artikelserien Våra författare liksom annat material ur tidningen gavs även ut i bokform.

Vid sidan av det direkta arbetet med tidningen har lokalavdelningarna varit aktiva med författaraftnar, utställningar och andra kulturarrangemang.

En viktig uppgift var tidigt att ge plats för oetablerade skribenter, fotografer och illustratörer, något som ibland uttrycktes under mottot att "låta två [etablerade] dra en tredje [oetablerad]".

Antiimperialism

Den tredje parollen innebär ett ställningstagande för alla staters rätt att själva bestämma sitt öde, mot imperier och stormaktsdominans. När tidningen startade var den viktigaste uppgiften att USA skulle lämna Vietnam. Under 1980-talet var tidningen och föreningen aktiva i motståndet mot Sovjetunionens ockupation av Afghanistan. I dag gäller det kampen mot USA:s krig i Irak och Afghanistan.

Oberoende

För att säkerställa tidningens oberoende tar Folket i Bild/Kulturfront inte statligt tidskriftsstöd. Tidningen, som grundades med hopsamlade medel, står på egna ben. Till en början avstod tidningen också från annonser, vilket dock ändrades i början av det ekonomiskt kärva 1980-talet, när annonser för bland annat bokförlag och antikvariat fick visst utrymme i tidningen.

IB-affären

Tidningens stora eldprov kom under IB-affären 1973. Efter ett omfattande journalistiskt arbete kunde Folket i Bild avslöja en utomlaglig underrättelsetjänst i vårt land, Informationsbyrån (IB), med förgreningar in i socialdemokratin, fackföreningsrörelsen och militärmakten. Avslöjandena ledde till att tidningens reportrar (Jan Guillou och Peter Bratt) och källa dömdes för spioneri, bl.a. genom att tryckfrihetslagstiftningen kringgicks. IB-affären har kastat sin skugga över svensk politik under hela senare delen av 1900-talet. Avslöjandet av IB var just en sån fråga som tidningen bildats för. Men det tog lång tid för tidningen och föreningen att återhämta sig efter den kraftmätningen.

Konflikter och osäkerhet

Efter USA:s nederlag i Vietnam följde en tid av omfattande diskussioner kring innebörden av den antiimperialistiska parollen. Till tioårsminnet av Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien tog så Folket i Bild 1978 initiativ till möten och demonstrationer. Arbetet mot den sovjetiska ockupationen liksom stödet för yttrandefriheten och den oppositionella kulturen i Tjeckoslovakien präglade tidningen och föreningen under flera år.

Det sena 70-talet blev en turbulent tid där Vietnams inmarsch i Kampuchea och Kinas angrepp mot Vietnam ställde många begrepp på huvudet för dem som engagerat sig i arbetet mot USA:s krig i Vietnam. Fortsatta konflikter kring tidningens inriktning och arbetsformer ledde fram till en extrastämma hösten 1979. Tidningen fick därefter en tydligare inriktning på det antiimperialistiska arbetet. Kampen mot Sovjetunionens ockupation av Afghanistan (1979) blev den viktigaste uppgiften, vilket återspeglades i opinionsbildning och en lång rad reportage i tidningen.

Motoffensiv och nedgång

1970-talet hade, i spåren av den stora gruvstrejken, varit en period av framgångar för det arbetande folket, inte minst inom arbetslivet med en rad lagar som minskade arbetsgivarnas tidigare oinskränkta makt att leda och fördela arbetet.

De ekonomiska makthavarna inom SAF (föregångaren till Svenskt Näringsliv) hade inte stillatigande åsett maktförskjutningen. En motoffensiv inleddes tidigt och kunde skörda stora framgångar under 1980-talet, i linje med en tidsanda som internationellt präglades av Thatchers antifackliga och Reagans nyliberalt ekonomiska politik.

Det var en satsa-på-dig-själv-mentalitet inför vilken Folket i Bild många gånger stod sig slätt. Nyrekryteringen till föreningen var närmast obefintlig, aktiva troppade av efter hand, många tog del i andra verksamheter, inte minst inom det lokala kulturlivet. De ekonomiska kriserna duggade tätt för tidningen i takt med att upplagan sjönk. Antalet anställda minskade. Konstlotterier, insamlingar och bildandet av ett kommanditbolag gav andrum och behövligt kapital.

Trots en kvalitativt framgångsrik satsning på fotografi och bildjournalistik under 1980-talets senare hälft fortsatte tillbakagången för tidningen och efter en misslyckad insamling tvingades det bolag som gett ut tidningen till konkurs hösten 1990. Många medarbetare gick miste om sina honorar. Tidningen räddades dock kvar genom att föreningen ägde utgivningsbeviset.

Nedgången fortsatte under 1990-talet, antalet aktiva och lokalavdelningar reducerades till ett minimum. Inför decenniets stora politiska fråga, folkomröstningen om en svensk anslutning till EU, valde föreningen att inte ta ställning. Ett beslut som i efterhand har kritiserats. År av ekonomisk och administrativ oreda följde.

Återkomst

Organisationen visade sig dock seglivad. När USA och Nato inledde sina bombningar av Serbien 1999 strömmade gamla och nya aktiva åter till. De föreningsdemokratiska arbetsformerna återupprättades och ekonomin bringades i balans. Tidningen tog ställning mot en svensk anslutning till EMU inför folkomröstningen 2003. Efterspelet till attackerna den 11 september förde åter upp den antiimperialistiska kampen på dagordningen. Folket i Bild deltar, både som tidning och organisation, aktivt i arbetet mot USA:s krig i Afghanistan, ockupationen av Irak och övergreppen mot de demokratiska fri- och rättigheterna i spåren av "kampen mot terrorismen". De ständigt återkommande attackerna på yttrande- och tryckfriheten, senast genom utredningsförslag att avskaffa tryckfrihetsförordningen, har också uppmärksammats.

Efter att under en period gjorts helt med frivilliga krafter drivs tidningen idag med en deltidsanställd redaktör och stora frivilliga insatser. Tidningen har vitaliserats medan antalet medlemmar och aktiva inte ökat i motsvarande grad.

År 2007 är det 35 år sedan första numret kom ut.

Tom Carlson

2007-08-24

Informationsmaterial för Folket i Bild/Kulturfront 2007