Tom Carlson Ord & Text
Äntligen rätt - vad händer nu då?
Efter närmare 30 år kom så den officiella bekräftelsen. Folket i Bild/Kulturfronts stora IB-avslöjande var i stort sett korrekt. Åsiktsregistreringen, infiltrationen, samarbetet mellan socialdemokratin och militären var, enligt Säkerhetstjänstkommissionens betänkande Rikets säkerhet och den personliga integriteten (SOU 2002:87) med bilagor (SOU 2002:88-95) som offentliggjordes innan jul, omfattande. Infiltratören Gunnar Ekbergs agerande var till och med värre än någon kunnat tro. Återstår bara för de ansvariga att förklara alla lögnerna och dementierna samt ge Peter Bratt, Jan Guillou och Håkan Isaksson upprättelse (i Isakssons fall en postum sådan), ett rejält skadestånd och Stora journalistpriset i efterskott.
Men kommitténs betänkande på över 3000 sidor rymmer en hel del annat av intresse för Folket i Bild och de som följt tidningen genom åren (Hotet från vänster, SOU 2002:91).
Mycket i debatten, även i denna tidning, har kretsat kring det centrala personregistret och personalkontrollen. Ett register som i slutet av 1960-talet rymde över 100 000 namn. Men detta var inte det enda register säkerhetspolisen hade tillgång till.
Säkerhetspolisen skaffade sina informationer på olika vägar: genom öppna källor, yttre spaning och buggning, muntliga källor, infiltratörer och en omfattande telefonavlyssning. Hotbilderna varierade genom åren. Sabotage, omstörtande verksamhet, tagande av utländskt stöd, spioneri var några av de misstankar som presenterades för politiker, åklagare och domstolar utan att brott någonsin kunnat styrkas.
Det mesta av den information säkerhetspolisen fick tillgång till hamnade i de arbetsregister som säkerhetspolisens olika sektioner hade upprättat. Det kunde räcka att skriva en insändare om för stora dagisgrupper, beställa en tidning från en bokhandel, arrangera en musikfest eller vara kontaktperson för Folket i Bild/Kulturfront för att bli antecknad i dessa register. Där kunde uppgifterna ligga kvar i både fem och tio år. Det mesta av denna information fick säkerhetspolisen i form av överskottsinformation från den omfattande telefonavlyssningen.
Värt att notera är också säkerhetspolisens stora kulturella intresse: musikrörelsen, fria teatergrupper, konstutställningar och bokhandlar tillhör sånt som regelbundet bevakades.
Men om utgångspunkten nu var att hindra sabotage, spioneri och olika våldsdåd blir frågan om tillförlitligheten hos Säpos uppgifter intressant. Låt oss titta på ett exempel:
Under några år i mitten av 70-talet förser en muntlig källa ”C33” säkerhetspolisen med alarmerande rapporter om allvarliga brott, terroristkontakter, planerade sabotage mot bland annat kärnkraftverk och andra våldsaktioner. Till exempel ”att det kring SKP, Bildbyrån Saftra och FiB/Kulturfront fanns ett nätverk som bedrev underrättelseverksamhet för Kinas räkning” eller ”att en arabisk terrorgrupp i kontakt med japanska Röda Armén och FiB/Kulturfront” planerade att utföra attentat mot judiska intressen i Sverige. Trots att säkerhetspolisens terroristexpert ansåg det sagda som ”fantasifullt och mindre sannolikt”, låg C33:s uppgifter till grund för beslut om telefonavlyssning etc. Först någon gång under 1978 avfärdades C33 som inte trovärdig, men fortsatte att rapportera till IB:s efterträdare GBU under hela 80-talet.
Vidare hävdade säkerhetspolisen ”att SKP stöddes från Kina, antingen direkt till partiet eller via någon närstående organisation som FiB/Kulturfront, Handelsfront eller Oktoberboklådorna”. För att avfärda dessa stolligheter åtminstone vad Folket i Bild beträffar, hade det räckt om säkerhetspolisen utnyttjat några av sina uppgiftslämnare och studerat Folket i Bild/Kulturfronts årsredovisningar. I denna förening med då tusentals medlemmar hade i princip alla tillgång till räkenskaperna.
Folket i Bild/Kulturfronts stämma 2001 begärde att få ta del av den akt om föreningens grundande som enligt professor Klas Åmark, finns i Säpos arkiv. Det kravet har knappast minskat i styrka efter Säkerhetstjänstkommissionens betänkande.
Enligt regeringskällor låg Säpos uppgifter aldrig till grund för regeringens politik. Då måste man fråga sig varför man har en sådan säkerhetstjänst? Om syftet inte var ett annat: att skrämma människor från att överhuvudtaget engagera sig i samhället och politiken.
Och kanske är det detta som retar och skrämmer mest. En syn på människor som viljelösa redskap för högre makter: Kina styr KFML/SKP, SKP styr Folket i Bild/Kulturfront, Ordfront och andra enhetsfronter, som i sin tur styr sina medlemmar och aktiva. Aldrig att människan kan vara ett subjekt som av egen fri vilja engagerar sig i samhället och politiken.
Säkerhetstjänstkommissionen har nu städat ur garderoben. En epok har gått i graven. Men säkerhetstjänsterna består. Genom samarbetet i Schengen och inte minst efter 11/9 har ”terroristbekämpningen” nu förts upp på ett högre internationellt plan. Frågan är vilka vitala samhällsintressen som idag döljs bakom dimridåerna. Vad är det vi får veta först om 30 år?
Tom Carlson
Ordförande
Folket i Bild/Kulturfront
Folket i Bild/Kulturfront xx/03