Tom Carlson Ord & Text
Två samtidsromaner
Det borgerliga samhället tilldelade mannen och kvinnan olika egenskaper. Mannen skulle få njuta sin frid i hemmets sköte, befriad från de hårda kraven ute i samhället. "En 'sann' kvinna skulle därför vara ljuv och svag, ömtålig och mild, talangfull och behagsjuk … hon skulle stå för omvårdnad och kärlek, frid men aldrig strid. Männen skulle stå för det motsatta." Så skriver Margareta Strömstedt i en läsvärd artikel om kvinnobilden hos Vilhelm Moberg och Sven Delblanc (Broder Ville, Käre snälle Sven. Carlssons 2006.)
Som kontrast håller Strömstedt fram bilden av Karl Oskar och Kristina hos Moberg. De är "representanter för mannen och kvinnan i en gemenskap som grundar sig på jämlikhet i vardagslivet så som det kunde te sig medan vårt land ännu var ett bondesamhälle". Allt i mannens värld "angår henne och tvärtom. De har olika sysslor, kvinnosysslor, manssysslor, men de är samtidigt jämlikar och har en fullständig intressegemenskap."
Det är en värld som liknar den etnologen Annette Rosengren mötte när hon på 1980-talet skildrade livet i ett svenskt småsamhälle (Två barn och eget hus. Om mäns och kvinnors världar i ett svenskt småsamhälle. Carlssons 1991), fjärran från Gudrun Schymans talibantal där "kvinnor ger och män tar".
Så gick vårt land in i en brytningstid. Människorna flyttade in till städerna. Samlevnadsformerna stöptes om. Och borgerlighetens idéer "… togs upp av bönderna som flyttade till stan ... bondkvinnorna förvandlades till hemmafruar och konsumenter". Och på 1960-talet skrek industrin och en växande offentlig sektor i vårt land åter efter den kvinnliga arbetskraften.
Om den malström, där män och kvinnor ska försöka få sina liv att gå ihop, handlar romanen Bitterfittan.
Huvudpersonen Sara tar en charterresa till Teneriffa från man och barn för att få vila och vara ensam. Hon läser Erica Jongs Rädd att flyga, men i motsats till Jongs huvudperson drömmer hon inte om några knapplösa knull. "Mina dagdrömmar handlar om ensamhet och att få tid. Att få sova och tänka tankar." Hon är journalist och gift med Jonas regissör. De har "två fullblodskarriärer som vi båda hyste skadligt begär till.".
Hon tänker tillbaka på sitt äktenskap, sin uppväxt och hur det är att vara kvinna. Hennes farsa var ett svin, som röstade på moderaterna och Ny demokrati, skrek åt mamman, betalade lördagsgodis med tusenlappar (för att genera kioskbiträdet) och visste bäst om allt. Mamman står med sina eksemfyllda händer vid diskbänken, när hon inte gråter.
Sara iakttar paren omkring sig. Överallt kvinnor som passar upp, kvinnor som lyssnar intresserat till sina män och kvinnor som är till lags. Äktenskapet är ett helvete: "hundratals år av förtryck, miljoner olyckliga människor…"
Hennes graviditet var fylld av komplikationer, hon har vägrat att sjukskriva sig och jobbat mer än någonsin fram till det planerade kejsarsnittet. Efter förlossningen drabbas hon av infektioner och feber. Maken drar i väg på ett sedan länge planerat jobb. I tio veckor är han borta måndag till fredag. På helgerna vill han sova.
I ett sådant chickenrace sitter kvinnan onekligen med Svarte Petter - om inte annat ser biologin till det. Även Sveland drabbas av insikten: "Vad är det egentligen för skitval vi gör?" Oförsonlighet och hat präglar makarnas samvaro den första tiden som småbarnsföräldrar.
Hon refererar ett samtal hon haft med Suzanne Brögger. Intervjun blir en besvikelse. Den gamla feministen konstaterar att den fria kärleken är lika problemfylld som den i en fasta relationer. Samtalet lämnar Sara ingen ro.
Det blir makens pappaledighet som räddar äktenskapet. Han är ju också en älskad själsfrände. Allt är inte svart. Slutet andas hopp och förtröstan.
Där Marie Sveland argumenterar och iakttar, borrar sig Sisela Lindblom in i psyket hos de tre personer som för talan i romanen De skamlösa. Det är Nathalie och Tito som arbetar på en damtidning och Erik, fästmön till Tito. Där finns också Nathalies gammelfaster, konstnärinnan Evy och Eriks före detta flickvän Amanda, med författarambitioner.
Nathalie drömmer om att göra porrfilm för kvinnor. Tito planerar för det prinsessbröllop hon drömt om sedan elvaårsåldern - och i Erik tror hon sig ha funnit "mannen som skulle matcha mig perfekt på vägen till altaret". Erik dagdrömmer håglöst om en framtida juristkarriär och sexet med sin första flickvän, en kärlek "utan kladd".
Det är den stockholmska medelklassens värld som skildras, där ytan är allt. En värld där människor som bor utanför tullarna per definition är bidragsfuskare och låginkomsttagare och där alla relationer ses som "investeringar". Utan blygsel (skam) rör de sig i en värld av positioner och intriger, som i en pjäs av Molière.
Ändå är Lindbloms roman ingen karikatyr. Med språkets hjälp bygger hon upp de tre till helt olika och trovärdiga karaktärer av kött och blod, men ack så platta i sitt tänkande.
De skamlösa är en obehaglig bok om obehagliga människor. Jag vet inte om jag vill rekommendera den till någon. Men eftersom det är dessa människor som har privilegiet att formulera vår tids frågor, om allt från heminredning till skatter, kan det vara mödan värt.
Tom Carlson
(Anm. skamlös som inte känner skam eller blygsel trots att det vore påkallat; av skam känsla av blygsel över oförmåga eller förkastlig handling)
Bitterfittan
Maria Sveland
Norstedts 2007
224 sid.
De skamlösa
Sisela Lindblom
Norstedts 2007
317 sid.
Folket i Bild/Kulturfront 9/07