Tom Carlson Ord & Text

Stig Sjödin till minne

Det är tidigt om morgonen: sjön glittrar i solblänket, andfåglarna snattrar i vassen och utanför mitt fönster börjar björken visa musöron. Det är den svenskaste av alla vårmorgnar och Stig Sjödin är död. Recensionen av hans senaste – sista – diktsamling ligger i högen över sånt som ska skrivas, skaffas, göras. Han har följt mig alltsedan början av sjuttiotalet när jag gick runt på antikvariaten och köpte in hans böcker, tillsammans diktsamlingarna av Stig Carlson och Erik Blomberg. Innan dess kände jag honom som författaren till Sotfragment – den svenska arbetarklassens poet och diktare. Nu upptäckte jag också hans naturlyrik och vilken ypperlig kärlekspoet han var. I hans diktning rymdes allt – arbetet, naturen, kärleken och människorna – allt det vi kallar livet. Undra på att den världsfrånvända poesin av idag har svårt att fånga lyssnarens öra.

En novembermånad i stormarna på Bjuröklubb brottades jag med en essay över hans diktning. Resterna av det haveriet ligger fortfarande i källaren. Men en presentation blev det i alla fall med några av hans dikter i Gnistan, av vilka nuvarande Z-direktören Jörgen Widsell plockade bort ytterligare ett par. Jag minns fortfarande Sjödins svar på min försynta fråga om han kunde tänka sig att medverka gratis i det samhällsomstörtande organet och vad det lärde mig om arbetets värde. »Ställer tryckaren upp gratis också?» muttrade han buttert i telefonen. Men socialdemokraten Sjödin gav sitt bidrag till den svenska revolutionen, till stort förtret inte minst för poesivänner och vänsterrevolutionärer som Thomas Nydahl vilka uppenbarligen bara läst hans krönikor i Kommunalarbetaren. Sjödin var ju reformist, bevars.

»Man är vad man äter och blir vad man läser», brukar jag säga till sonen när han somnat in framför tv:n eller försjunkit i seriemagasinen. Och nog gav Stig Sjödins diktning mitt liv en knuff i ett avgörande ögonblick.

Samma morgon som tidningarna meddelar dödsbudet läser jag hur en kvinnlig professor ondgör sig över att arbetarrörelsen och forskningen minsann döljer att arbetarklassens män både misshandlat sina kvinnor och supit. Döljer? Var är hon uppväxt någonstans? Hon kan i varje fall inte ha läst Stig Sjödin. Till hans storhet hör att han satte solidariteten på pränt utan att väja för de smärtsammaste insikter.

Tom Carlson

"Stig Sjödin till minne", Folket i Bild/Kulturfront 5/93