Tom Carlson Ord & Text
Johan Werkmäster: Pär Rådström : ett författarliv
Myterna om Pär Rådström är många. De bästa var han ofta själv upphovsman till. Men kanske är Lars Forssell en källa att lita till när han beskriver hur han och Pär Rådström på Hotel Birague i Paris 1953 ingick "ett heligt avtal att dädanefter skriva precis vad vi ville och hur vi ville, oberoende av om genren ansågs 'fin' eller inte; vi skulle krossa det skändliga elfenbenstornet och låta all världens vindar blåsa över ruinerna. Allt otillåtet skulle varda tillåtet: rimmet, med sin förankring i mänsklighetens öra, skulle återinföras och vi skulle, om så med dagg och lansar, intränga även i de enklaste underhållningsprogram för att upplysa en häpnande allmoge om världen utanför Verona. Det populära, ja det vulgära, och den upphöjda insikt som vi ansåg oss företräda, skulle varda ett". (Nedslag 1969.)
Det var den förromantiske diktaren som återuppstod för en kort sekund, innan dörren åter stängdes till reservaten och allmogen fick hålla tillgodo med tant-snusk och tvåloperor i TV. Liksom andra ur denna generation, med namn som Beppe Wolgers, Jan Myrdal, Tage Danielsson, Stig Claesson, Charlie Norman och Pär Wahlöö, ville de ha publik.
Pär Rådström levde som han lärde, med sina över 200 radioprogram, tidningsartiklar, sångtexter, sketcher och cabareter som Teater Två Åsnor" (tillsammans med Forssell). Men också med sina noveller, ett dussin romaner och en och annan dikt. Och nu snart trettio år efter hans död har Johan Werkmäster begått en doktorsavhandling över honom (Pär Rådström. Ett författarliv. W&W), kompletterat med ett urval Låt leva sommarens svala (Norstedts).
Pär Rådström var son till författaren och redaktören Karl Johan Rådström (bl a All världens berättare). Hans framtid som författare tycktes tidigt utstakad. När han inträdde i myndighetsåldern året efter andra världskrigets slut, hade han redan medverkat i tidningar som Svenska Morgonbladet och den nya Expressen.
När gränserna åter öppnades strömmade en hel generation ner genom det krigshärjade Europa till Paris, huvudstädernas huvudstad. Pär Rådström var likhet med många i det instängda Sverige "besatt av tanken att se världen och det fort". En stor del av sitt femtiotal tillbringade han i Frankrike, Spanien och Italien. Andra kom senare att resa längre. Men då var Rådström redan död.
Johan Werkmäster berättar hur Rådström under en kort period kring 1950 började gå i psykoanalys hos den danska psykoanalytikern Stefi Pedersen. Denna uppmanade honom att sluta och menade att han istället skulle "skriva av sig". Och motiven går igen hos Rådström från roman till roman, liksom i novellerna: det gäller identiteten, den ständiga flykten, och frågan om barndomen. Allra längst går han i sina två bästa romaner där berättarjaget i det ena fallet (Sommargästerna) jagar en försvunnen person som efterhand framstår som hans egen spegelbild. Och i Mordet begår den hemvändande artisten (som inte längre kan uppträda) ett närmast rituellt mord på barnet inom sig.
Motiven tycks framsprungna ur hans eget liv. Hans rastlöshet är mångomvittnad. Han tycktes alltid på väg. "Pappa hade ytterrocken på", som Niklas Rådström skriver i romanen Månen vet inte. Och i Sun Axelssons roman Honungsvargarna möter vi honom sittande vid fönstret på Hotel Biraque i Paris. Under skilsmässa, hungrig, i väntan på pengarna som aldrig kommer. Grubblade, dyster, på flykt. Ständigt på flykt. Varifrån och vart? Liksom huvudpersonen i en annan av hans romaner Översten, om den avsatte kung "Gustav IV Adolf (Överste Gustavsson) landsflykt.
Att få grepp om hans sammansatta person är inte möjligt, knappast ens något att sträva efter. Men när han allsomoftast framställs som en kafésittande skönande som rensats ut under ett politiserat 60 och 70-tal bör man säga ifrån. Visst kan man läsa hans "ledans humanism" som ett manifest mot politiska doktriner (även om det nog i första hand var ett personligt dokument). Men social och politisk var Rådström, i högsta grad. Frankrikes krig i Indokina och Algeriet var tidigt föremål för hans vassa penna. Kongokrisen var ett annat. Hans kritik av det svenska folkhemmets 50-tal stadsplanering och trygghetslängtande förortsbyggen är bitande. När han 1963 ifrågasatte de allmosor som kallas u-hjälp ("Sluta med daltet med u-länderna") i Aftonbladet blev han föremål för sådana attacker från tidningens chefredaktör att han valde att flytta sin regelbunda kolumn till Expressen. Hans sista artikel ("Brinnande engagemang") publicerad i Expressen endast åtta dagar före hans död handlade om de munkar som brände sig till döds i Sydvietnam. Och i en artikel kort dessförinnan hade han avfärdat drömmen om Europamarknaden, "vilken vi vet hade till syfte att medelst tullmurar isolera Europa från just de unga staterna". Rådström var före sin tid.
Johan Werkmäster återställer därmed proportionerna. Det är bra. Men samtidigt undrar jag hur man kan ägna tio år av sitt liv åt en författare och resultatet ändå blir så färglöst. Kanske är det den akademiska ramen som låser. I såfall åt helvete med akademierna. Nån passion för människan och författaren Pär Rådström måste han väl ändå ha. Nu ritas minitiöst upp den skog som är Rådströms liv och verk. Men författaren själv försvinner bort mellan träden. Än en gång gäckande sina förföljare.
Johan Werkmästers biografi är försedd med en utförlig bibliografi och han har även redigerat ett urval tidigare publicerade och opublicerade texter av Rådström (Låt leva sommarens svala. Norstedts). Många av Rådströms romaner har också kommit i nyutgåva under senare år. Och Niklas Rådström gav för några år sedan ut ett läsvärt urval Pär Rådström, 1983.
Tom Carlson
1991