Tom Carlson Ord & Text

Denna broschyr skrevs ursprungligen på uppdrag av Kjell E. Johansson, då kanslichef vid Samordningskansliet för brottsförebyggande åtgärder i Stockholms stad. Trots de mycket försiktiga skrivningarna föll texten inte i god jord. Att överhuvudtaget nämna Cullbergs teorier om svaga män som misshandlar eller alkoholens betydelse blev för mycket för den framväxande genusvetenskapens förespråkare. När en andra upplaga blev aktuell gick uppdraget till en mer pålitlig kraft.

Våld mot kvinnor

Vad är kvinnomisshandel?

En kvinna blir slagen av sin make eller sambo.
En åldrig mor blir slagen av sin vuxne son.
Ett barn blir slagen av sin förälder

Traditionellt har man hittills talat om familjevåld, dvs. våld inom familjen där kvinnan, mannen eller barnen utsätts för våld av någon annan inom familjen. De polisanmälda brotten inom denna kategori domineras nästan helt av "brott där en kvinna utsatts för misshandel av sin nuvarande eller tidigare make, fästman, sammanboende eller pojkvän", dvs det vi vanligen kallar kvinnomisshandel, ibland med tillägget att det skall vara "upprepad och allvarlig fysisk misshandel". Inom rättsstatistiken svarar detta närmast mot kategorin "misshandel mot kvinna, inomhus, offer och gärningsman bekanta med varandra."

Men våld mot kvinnor inskränker sig inte bara till misshandelsbrott. Olaga hot, olaga tvång, ofredande, hemfridsbrott, våldtäkt och andra sexuella övergrepp, olaga frihetsberövande, och brott mot den fysiska hemmiljön (som skadegörelse, stölder, egenmäktigt förfarande) är andra exempel på våld mot kvinnor i nära relationer . Detta är också det begrepp som idag används när Brottsförebyggande rådet, BRÅ skriver en rapport i ämnet.

Samtida kvinnoforskare talar också om mäns sexualiserade våld mot kvinnor, ett begrepp som även inrymmer en förklaringsmodell om orsakerna till detta våld.

Förenta Nationernas kvinnokommission har antagit en deklaration om våld mot kvinnor, vilket definieras som "varje form av könsrelaterat våld som resulterar i, eller kan resultera i, fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor, inklusive hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckliga frihetsberövanden, vare sig det sker i det offentliga eller i de privata livet". Deklarationen beräknas bli antagen av FN:s generalförsamling under hösten 1993.

Gemensamt för alla dessa brott är att "endast en mycket ringa och speciell andel av det våld som faktiskt begås mot kvinnor kommer till myndigheternas kännedom". (Persson 1980)

Vad säger lagen?

Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse i tio år eller på livstid.

Är brottet med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt, döms för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år.

Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år, eller om brottet är ringa, till böter.

Är brottet att anse som grovt, skall för grov misshandel dömas till fängelse, lägst ett och högst tio år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Den som tvingar annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara, döms för våldtäkt till fängelse, lägst två och högst sex år. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Är brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt att anse som mindre allvarligt, döms till fängelse i högst fyra år.

Är brottet grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse, lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet varit livsfarligt eller om den som begått gärningen tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild råhet.

Den som [...] genom olaga tvång förmår någon till sexuellt umgänge, döms för sexuellt tvång till fängelse i högst fyra år.

(Lagtexter ur brottsbalken)

Några siffror om våld mot kvinnor

Hur mäter man brottslighet? Frågan är inte så enkel att besvara. Endast en mindre del av den totala brottsligheten kommer till myndigheternas kännedom. Benägenheten att polisanmäla brott varierar också mellan olika brottstyper. Grova brott och brott med allvarliga skador anmäls i högre grad än lindrigare brott. Brott där gärningsmannen är helt obekant med offret anmäls i högre grad än när gärningsmannen är en närstående. Brott som utspelas på allmän plats anmäls i högre grad än brott som utspelas i det privata osv. En undersökning vid en akutmottagning visar att i genomsnitt ett våldsbrott av tre polisanmäls. För lindrigare brott och brott inom familjen torde anmälningsbenägenheten vara ännu mindre. Brottsforskarna räknar med att "grova brott med obekanta gärningsmän är överrepresenterade i statistiken jämfört med mindre grova brott där gärningsmännen var nära bekanta med offren" (Olsson 1992).

Ett mått på brottsligheten är antalet brott som anmäls till polisen. De polisanmälda våldsbrotten har visat en stadig ökning under hela efterkrigstiden. 1992 polisanmäldes drygt 53 000 våldsbrott (misshandel, mord, dråp, våldtäkt, rån). Av dessa avsåg 10 435 kvinnomisshandel (misshandel inomhus där kvinnan varit bekant med gärningsmannen) och 1 688 våldtäkter. Enbart i Stockholm polisanmäldes förra året 3 340 fall av kvinnomisshandel.

Antalet polisanmälda misshandelsbrott där kvinnan varit bekant med offret har ökat med 25 procent sedan 1982.

Varje år dödas i runda tal 40 kvinnor i vårt land. Enligt undersökningar utförda vid rättsmedicinska institutionen i Linköping har mellan 15 och 20 av dessa misshandlats till döds.

Våldtäkter

Antalet anmälda allvarligare sexualbrott har under det senaste decenniet mer än fördubblats. Av dessa står de fullbordade våldtäkterna inomhus för nästan hela ökningen. Antalet anmälda brott per anmälan liksom andelen brott med en känd misstänkt har också ökat, vilket tyder på en större benägenhet att anmäla dessa brott. Detta skulle enligt brottsforskarna vara följd av den ändrade inställningen i samhället till dessa brott, som den utryckts i debatten och genom skärpt lagstiftning etc. Våldtäkterna utgör omkring en fjärdedel av antalet anmälda sexualbrott. 1992 polisanmäldes 1 688 våldtäkter och försök till våldtäkt, därav 1 066 inomhus.

Ökningen av antalet anmälda utomhusvåldtäkter (där gärningsmannen är okänd, de s.k. överfallsvåldtäkterna) under de senaste fyra åren beror enligt brottsforskarna på en faktisk ökning av dessa brott (Olsson 1992).

Mörktal och dold brottslighet

Olika metoder finns för att mäta den dolda eller verkliga brottsligheten. Offerundersökningar, självdeklarationsundersökningar och sjukhusundersökningar är de vanligaste. Alla typer har sina begränsningar, särskilt när det gäller att beskriva våldet mellan sammanboende personer.

SCB:s offerundersökningar visar att i genomsnitt 3 % av den vuxna svenska befolkningen utsätts för någon form av våld varje år. I en svensk undersökning av familjer med barn i åldern 3-17 år visade sig 15,5 procent av kvinnorna, 10,5 procent av männen och 29,8 procent av barnen ha utsatts för våld inom familjen under undersökningsåret (Edfelt 1985). En tiondedel av detta våld skulle räknas som grovt, vilket betyder att omkring 2 procent av kvinnorna utsatts för grovt våld i sina nära relation.

En annan kunskapskälla är landets kvinnojourer. 1992 tog 128 kvinnojourer, anslutna till ROKS, emot 30 000 telefonsamtal från (misshandlade) kvinnor. Samma år övernattade 1 500 kvinnor och 1 300 barn vid kvinnojourerna. Av dessa polisanmälde drygt en tredjedel brotten.

Leif G.W Persson uppskattar i sin forskning om dold brottslighet att av lindrigare brott, som ringa misshandel, ofredande, hemfridsbrott etc skulle ungefär ett brott av hundra komma till polisens kännedom. En initierad gissning är enligt Persson att det verkliga antalet mycket grova våldsbrott (mord, dråp, misshandel, grova våldtäkter etc) som begås mot kvinnor av deras äkta män, fästmän, pojkvänner etc skulle kunna räknas till ett par tusen per år. Många av dessa brott kan då ha riktats mot samma offer. De övriga faktiska våldsbrotten i parrelationer skulle enligt samma beräkning ligga kring några hundratusen per år.

Känsliga brott som sexualbrotten hör förmodligen till de brottstyper som har ett högt mörktal. Troligen polisanmäls en absolut övervägande del av de s.k. överfallsvåldtäkterna, medan endast en mycket liten del av våldtäkterna i parrelationer kommer till polisens kännedom. I brottsstatistiken förhöll det sig länge tvärtom. De s.k. uppraggningsvåldtäkterna intar en mellanställning med ett förhållandevis stort mörktal.

Våldsbrottsforskaren P.O. Wikström konstaterar i en kommentar till den svenska intervjuundersökningen att "våldet inom familjen är ett allvarligt socialt problem". Men siffrorna ger enligt Wikström ändå "ingen grund för att hävda att våld är en normal företeelse i föräldra-barn-relationer eller ... mellan makar eller sambor i dagens Sverige" (Wikström 1992 b)

Brottet

Bakom siffrorna döljer sig en grym och sammansatt verklighet. Här är egenföretagaren som våldtar och slår sin fru varje gång han är berusad. Under mannens nyktra perioder är deras samliv helt normalt. Här finns tvåbarnsmamman som för tredje gången dras in i ett förhållande med en man som slår och förnedrar henne. Här finns mannen som slår sin fästmö och sparkar besinningslöst varje gång han blir motsagd. Här är skilsmässoparen. Här finns de socialt marginaliserade och kriminella för vilka våldet är en vardag. Här finns också rena sadister för vilka varje slag mot motparten är en njutning.

Mest svårsmält för omvärlden är kvinnornas reaktion. Grannar, polis och socialtjänstemän står ofta maktlösa inför den kvinna som gång efter annan väljer att förlåta den man som nyss gjorde hennes liv till ett helvete. Många ledsnar inför vad som tycks som en evig dödsdans och drar sig undan.

Sannolikheten för kvinnomisshandel och våldtäkt tycks vara störst inom socialt utsatta och marginaliserade grupper. Men den faktiska brottsligheten har en långt jämnare fördelning inom olika skikt av befolkningen än vad statistiken utvisar.

Utlösande för misshandeln kan vara svartsjuka, att kvinnan vill gå ifrån mannen, alkoholberusning eller ett gräl om en struntsak.

Våldet tar sig uttryck i knytnävsslag mot ansiktet, struptag, sparkar eller kallt beräknande slag mot kroppsdelar som inte syns.

Våldet trappas ofta upp. Bakom en polisanmälan döljer sig ofta en rad misshandelstillfällen. De kvinnor som dött till följd av misshandel har ofta polisanmält sina banemän ett flertal gånger dessförinnan.

En kategori brott tycks mer dold än andra: vuxna eller tonåriga barn som slår sina mödrar. Enligt Edfeldts undersökning använder under ett år tio procent av sjuttonåringarna våld mot sina föräldrar.

Om orsakerna till våldet mot kvinnor tvista de lärde. Tidigare forskning (Cullberg m.fl) såg kvinnomisshandeln som ett uttryck för mannens maktlöshet. Mannen känner sig kränkt i sin manlighet. Argumenten tryter och han förlorar språket. Vreden riktas mot den som hotar hans manlighet och auktoritet.

Mot detta hävdar dagens kvinnoforskare (Lundgren m.fl.) att kvinnomisshandel och våldtäkt är en del i det förtryck alla kvinnor utsätts för. Mannen slår inte i blint raseri utan för att sätta kvinnan på plats. Mellan ett fredligt parförhållande och ett där mannen misshandlar sin kvinna råder ingen artskillnad, bara en gradskillnad.

Alkoholens betydelse

Sambandet mellan alkohol och våld är känt sedan gammalt. Och kvinnomisshandeln utgör inget undantag, inte minst i de grova fallen som polisanmäls. I en undersökning av domar i misshandelsmål var 70 procent av männen alkoholpåverkade vid brottstillfället och vid grov misshandel 86 procent (Kemvall). En annan undersökning (Wikström 1980) visar att 44 procent av gärningsmännen var kända av de sociala myndigheterna och hela 23 procent hade vårdats på institution för alkoholmissbrukare. Och ofta har långt mer än hälften av de misshandlade kvinnor, som polis och socialtjänst möter, själva missbruksproblem. Undersökningar vid sjukhusens akutmottagningar ger liknande resultat.

Kvinnojourerna, som vanligen inte tar emot missbrukande kvinnor, har en delvis annan bild. Men även där uppger en betydande del av kvinnorna att mannen varit berusad vid misshandelstillfället. En utvärdering av lördagsstängda systembolag 1981 (Socialstyrelsen) visade också på en klar minskning av antalet misshandelsfall under helgerna. Männens alkoholmissbruk ligger otvivelaktigt bakom en stor del av våldet mot kvinnor och barn, vare sig man nu betraktar alkoholen som orsak eller utlösande faktor.

Men sambandet mellan alkohol och våld är inte oomstritt. "Alkoholkonsumtion och kriminalitet som bidragande orsaker till att män slår tillmäts inte en lika stor betydelse i kvinnoforskningens studier som i annan forskning och i de slutsatser som har dragits på grundval av innehållet i polisanmälningar om kvinnomisshandel m.m.", skriver socialministern i direktiven till den nyligen tillsatta Kommissionen om våld mot kvinnor.

Tidigare nykterhetslagstiftning var i första hand inriktad på att skydda omgivningen från de våldsamma konsekvenserna av alkoholmissbrukarens drickande. Samhället skulle inte behöva vänta på en formell polisanmälan för att kunna ingripa. Senare sociallagstifning har i första hand riktats in på missbrukarens situation och behov av vård. Många, inte minst männen själva, uppfattade det som att man inte behöver stå till svars för sina handlingar bara man kan visa att man druckit.

Varför lämnar hon honom inte?

Till de stora mysterierna kring kvinnomisshandeln hör frågan varför kvinnan inte lämnar sin illgärningsman. En oförstående omvärld får ofta bevittna hur en blåslagen kvinna gång på gång är beredd att förlåta den man som nyss slagit henne. Fylld av ånger och kärleksfull återvänder han. Kvinnan som nyss polisanmält en misshandel minns ingenting när hon ska förhöras i rätten. Och döms mannen besöker hon honom regelbundet i fängelset.

Dåligt självförtroende hos de misshandlade kvinnorna var länge den viktigaste förklaringen till att de inte bryter sig loss. Starka och självständiga kvinnor med en egen identitet bryter sig loss ur en misshandelsrelation förr eller senare, menar förespråkarna.

Rädsla för ytterligare våld från mannen, uppger kvinnorna själva som den viktigaste orsaken när de tillfrågas. Ingenstans att ta vägen, omtanke om barnen (som kanske mannen hotar med kommer att tas ifrån kvinnan om hon polisanmäler misshandeln), social isolering och rent praktiska problem hindrar också kvinnan att lämna mannen.

Kvinnoforskarna talar om en våldets normaliseringsprocess, där kvinnan tar på sig skulden för det våld hon utsätts för och anpassar sig till den rådande maktstrukturen i samhället och äktenskapet. Vilken kvinna som helst kan råka in i en relation där mannen misshandlar henne, menar de. De frågor som kan ställas om ett par där mannen misshandlar kvinnan kan ställas om alla par.

Våldets konsekvenser

SCB:s offerundersökningar visar att det våld kvinnor utsätts för oftare leder till läkarbesök och sjukskrivning än våld mot män. Sjukhusundersökningar visar på en hög andel ansikts och huvudskador till följd av misshandel. Huvudskador, sårskador och frakturer i ansiktet dominerade bland de allvarligare skadorna, blåmärken, blåtiror, svullnader bland det lindrigare våldet. Men värst för den drabbade är kanske misshandelns psykiska konsekvenser, med paralyserande skräck, depressioner, ångest och sömnproblem.

Barnen

Många kvinnor som misshandlas har barn. Ofta är det barnens far eller styvfar som misshandlar deras mor. Barnen kommer i skottgluggen mellan föräldrarna, och blir i värsta fall slagträn i föräldrarnas kamp. Några blir själva slagna. I undersökningar har noterats somatiska symtom, skolproblem, koncentrationssvårigheter och problem med sömn och sängvätning hos barn som drabbats av våld mellan föräldrarna. Ofta tar sig symtomen olika uttryck hos pojkar och flickor. Pojkarna blir stökiga och utåtagerande och flickorna tillbakadragna och passiva.

Invandrare och kvinnomisshandel

En av myterna kring kvinnomisshandel är att det bara skulle vara invandrare som slår sina kvinnor. Alla kvinnors hus fann i en enkät att våld är vanligast i s.k. blandäktenskap, inte minst när en svensk man gifter sig med en utländsk kvinna. Finska och spansktalande kvinnor utgör närmare 50 procent av de som söker sig till Alla kvinnors hus. Utlänningar är överrepresenterade när det gäller de polisanmälda våldtäkterna, där har under många år närmare 40 procent av gärningsmännen varit utländska medborgare. Invandrares brottslighet studeras f.n. i ett antal projekt av bl.a. Brottsförebyggande Rådet. "Klart är att hur man än mäter är invandrare överrepresenterade vid den här typen av brott", säger en brottsforskare.

Åtgärder mot kvinnomisshandel

En klar markering av samhällets ändrade inställning till våldsbrott inom familjen kom 1982 då brott på enskilt område lades under allmänt åtal. Då hade sexualbrottsutredningens förslag om långtgående liberalisering av lagstiftningen mot bl.a. våldtäkter förkastats i den allmäna debatten.

Istället utvidgades våldtäktsbrottet 1984 till att omfatta även andra sexuella övergrepp än samlag. Våldtäktsbrottet gjordes även könsneutral (brottet kunde tidigare begås endast av en man mot en kvinna). Det tidigare kravet på angivelse från målsäganden togs också bort. Senast den 1 juli i år (1993) skärptes straffen för våldtäkt på nytt.

Genom lagen om målsägandebiträde 1 juli 1988 har målsäganden fått möjlighet att på statens bekostnad få ett eget juridiskt biträde vid förundersökning och rättegång, framförallt vid grövre sexuella övergrepp. Sedan 1 januari 1991 ges numera rätt till sådant biträde i alla mål om sexualbrott. I mål om misshandel och olaga hot har reglerna blivit mer generösa.

Den 1 juli 1988 trädde lagen om besöksförbud i kraft. Den innebar ett förbättrat skydd för framför allt kvinnor som hotas, förföljs eller trakasseras. Den 1 april 1990 höjdes maximistraffet för den som överträder förbudet från fängelse sex månader till ett år. Lagen utvärderas f.n. av BRÅ.

Den dåvarande regeringen tillsatte 1989 Våldskommissionen och Arbetsgruppen för frågor om våld mot kvinnor. Arbetsgruppens förslag presenterades i jämställdhetspropositionen "Lika/lika":

1 juli 1991 inrättades en professur i sociologi, särskilt kvinnoforskning, vid Uppsala universitet med inriktning på frågor som rör våld mot kvinnor. Tjänsten har nyligen tillsatts. En översikt över pågående och avslutad forskning rörande våld mot kvinnor utarbetas f.n. vid universitetet och kommer att överlämnas till regeringen under höst.

Rikspolisstyrelsen har under 1992 och 1993 på regeringens uppdrag utbildat personal på central och regional nivå inom rättsväsendet, socialtjänsten samt hälso och sjukvården rörande våld mot kvinnor.

Socialstyrelsen leder ett regionalt utvecklingsprojekt "Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel". Avsikten är att i fem län få fram metoder och modeller för ett förbättrat samarbete mellan myndigheter inom rättsväsendet, socialtjänsten samt hälso och sjukvården liksom mellan dessa myndigheter och frivilliga organisationer.

Rikspolisstyrelsen har också tagit fram ett trygghetspaket för kvinnor som utsätts för våld eller hot om våld. En ettårig försöksperiod med livvaktsskyd för hotade kvinnor i fyra län har just avslutats.

Strax efter sommaren tillsattes också Kommissionen om våld mot kvinnor med uppgift att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverk sådant våld. Utredningens uppdrag omfattar socialtjänsten, hälso och sjukvården, rättsväsendet samt sekretessfrågor.

En särskild utredare med uppgift att kartlägga prostitutionens omfattning i Sverige har också tillsatts.

Att bekämpa våld mot kvinnor

Kvinnomisshandel skiljer sig från andra brott på flera punkter:

Kvinnomisshandel är ett brott. Föreställningen att kvinnan själv måste ange mannen till åtal lever ännu kvar. Få lägger sig i denna typ av brott i privatsfären. Kanske är steget långt till det system med "offentlig vanära" som praktiserats bl.a. i Kina. Kvinnorna i en grannskapskommitté kallar en man som misshandlar sin fru till möte, där de riktar offentligt kritik mot hans beteende. Rättar han sig inte kontaktas hans fackföreningen eller så får han känna på mer handfasta prov på kvinnornas solidaritet.

Men grannar och inte minst arbetskamrater är oftast de som först fattar misstankar när allt inte står rätt till i ett förhållande. Ett speciellt Workplace-program med råd och information om kvinnomisshandel till arbetsgivare och arbetskamrater i Kanada avslutas med uppmaningen:

"Tro henne! Ge kvinnan klara besked om att hon inte bär skulden till att hon blivit misshandlad, att det är ett brott, att hon inte är tokig och att hon inte är ensam ..."

och

"- tala inte om för kvinnan att hon ska gå tillbaka och försöka lite till
- tala inte om för henne att hon ska stanna för barnens skull." (citerat efter Tiby 1992)

Så visst skulle dagens Grannsamverkan mot brott kunna röra mer än inbrott och stölder.

Misshandlade kvinnors behov av hjälp

Misshandlade kvinnor behöver hjälp av olika slag. I det akuta skedet kan det gälla omedelbart tak över huvudet, sjukhusvård och någon att prata med. Kanske behöver hon hjälp med att fastställa bevis för en polisutredning.

På längre sikt kan det handla om att planera för ett nytt liv för sig och barnen och att klara en eventuell rättegång med alla de påfrestningar det medför. Många har också ett missbruk de behöver komma ur. Ibland behöver kvinnan längre eller kortare skydd mot en förföljande man.

Hälso- och sjukvården

Många, men långt ifrån alla, kvinnor söker sjukhusvård i samband med misshandel. Sällan uppger de de verkliga orsakerna till de skador de fått. För några år sedan initierade Landstingsförbundet en kampanj, Vården mot våld, för att öka personalens kunskaper i att upptäcka våldsbrott och hur brottsoffren ska tas om hand. På Akademiska sjukhuset i Uppsala pågår f.n. ett projekt om omhändertagande vid kvinnomisshandel. Bland annat har man utarbetat ett handlingsprogram för sjukhusets direkta behandling av misshandlade kvinnor.

Sjukvårdspersonalen bör alltid fråga kvinnan om hur hon fått sina skador när misshandel misstänks. Följer maken med, vilket inte är ovanligt, bör paret säras. Misshandlade kvinnor bör läggas in över natten även om skadorna inte alltid motiverar det. Skadorna måste dokumenteras noga för eventuellt senare rättsintyg. Kvinnorna bör erbjudas kuratorskontakt, som sedan följs upp. Kurator kan sedan erbjuda kontakt med andra myndigheter eller kvinnorjour för vidare hjälp. Har kvinnan barn under 15 år kan det föreligga skyldighet att anmäla till socialtjänsten. Frågan om polisanmälan bör tas upp med kvinnan, även om sekretessen hindrar personalen att själva anmäla misshandelsbrott.

Även personal inom primärvården och vid mödra- och barnavårdscentralerna kan komma att möta misshandlade kvinnor i sitt arbete. Det är viktigt att även här personalen är observant på problemet och har en beredskap att hjälpa och stödja kvinnan.

Socialtjänsten

Socialtjänstens personal kommer vanligtvis i kontakt med misshandlade kvinnor genom ärenden om missbruksproblem, barn som far illa eller i frågor om ekonomiskt bistånd. Socialtjänsten kan också få kopior på polisanmälan från polisen. Rädsla, bl.a. för att barnen ska omhändertas, gör att kvinnan sällan direkt söker hjälp hos socialtjänsten för misshandel. I vilken mån problemet uppmärksammas beror bl.a. på tjänstemännens medvetenhet. Misstänkt misshandel ställer krav på en snabb handläggning, eftersom det inte kan uteslutas att kvinnan befinner sig i allvarlig fara. Kvinnan kan behöva få hjälp med skyddat boende via exempelvis kvinnojour, brottsofferjour, socialförvaltningens egna jourlägenheter, härbärgen, Unga Kvinnors värn, jourfamilj eller i sista hand, hotell. Hon kan också behöva ekonomiskt bistånd samt stödsamtal och information i rättsliga frågor. Socialsekreteraren kan ge viss sådan information alternativt se till att kvinnan får hjälp på annat sätt. Barn och ungdomar till kvinnor som misshandlas kan erhålla hjälp via PBU-mottagningen Lotsen.

Alla socialsekreterare behöver få fortbildning eller information om kvinnomisshandel. Detta kan bl.a. ske inom ramen för Rikspolisstyrelsens pågående utbildning (se nedan). Inom varje socialförvaltning bör finnas någon med djupare kunskaper om problemet, som kan fungera som resurs i ärenden rörande kvinnomisshandel och hjälpa till i kontakten med andra myndigheter. Mindre förvaltningar har möjlighet att köpa konsulthjälp.

Ett problem som diskuterats är om den hjälp socialtjänsten ger även ska omfatta mannen. Många har vänt sig mot myndigheternas tendens att försöka lappa ihop ett misshandelsförhållande, alternativt ta ifrån kvinnan barnen (vilket är vad mannen ofta hotar med). De flesta tjänstemän är idag medvetna om svårigheterna med parsamtal i en relation där mannen utövat våld för att ha makt och kontroll över kvinnan. Män som misshandlat kan erbjudas hjälp med hänvisning till Manscentrum (se nedan), mansjourer, alkoholmottagning etc.

Socialjouren kommer ofta i kontakt med misshandlade kvinnor under de tider på dygnet när hjälpbehovet är som störst. Det rör sig ofta om kvinnor med sociala problem och missbrukare, dvs en annan kategori än de som nås av kvinnojourerna. Polisen kallar också på socialjouren vid s.k. lägenhetsbråk där minderåriga barn finns med. Erfarenheter från Tammerfors i Finland visar att det kan löna sig för polisen att alltid kalla på socialjouren vid fall av kvinnomisshandel. Socialjouren kan ordna tillfällig logi och annan praktisk ekonomisk hjälp. Arbetets jourkaraktär gör dock att andra tidskrävande insatser får vänta.

Polisen

Polisen kommer vanligen i kontakt med kvinnomisshandel när de kallas till s.k. lägenhetsbråk eller genom att den misshandlade kvinnan kommer till polisstation med en anmälan. Polisen är idag alltså skyldig att göra utredning om misshandelsbrott på enskild plats som kommit till dess kännedom. Det innebär också att polisen skall rapportera kvinnomisshandel vid exempelvis lägenhetsbråk. Den tid när en tillkallad polis kunde nöja sig med att medla är alltså förbi.

I fall som dessa saknas i regel vittnen till själva brottet. Erfarenheten visar också att kvinnan snart kan komma att återta sin anmälan och av rädsla för ytterligare våld "glömma" detaljer. Eventuell vittnen i form av släkt och grannar kan dra sig undan. Detta ställer krav på en ordentlig brottsplatsundersökning, att bevis säkras och eventuella skador dokumenteras. En fullödig förundersökning underlättar därför åklagarens och rättens fortsatta handläggningen av fallet. I anslutning till ett lägenhetsbråk kan polisen gå runt och prata med grannar för att få ytterligare information. Polis på platsen kan också behöva ta ställning till om gärningsmannen ska frihetsberövas.

Men framför allt måste polisen ge sig tid att prata med kvinnan. Hon kan behöva skjutsas till till sjukhus. Polisen bör också förvissa sig om att hon har någonstans att ta vägen. Hon bör också informeras om att mannen kan komma att släppas inom kort. Kontakt kan behöva tas med sociala myndigheterna eller socialjouren, en skyldighet om minderåriga barn finns med.

En kvinna som polisanmäler en misshandel har ofta en lång serie av misshandelsbrott bakom sig. I de fall där en kvinna dött till följd av misshandel har kvinnan ofta polisanmält våldet flera gånger. Risken för en upptrappning av våldet måste därför stå klar för de poliser som handlägger denna typ av brott.

Det nya datoriserade anmälningssystemet (RAR) underlättar sökning på tidigare anmälningar och kända adresser kan läggas in och spåras när en anmälan kommer in. I ett samverkansprojekt mellan sociala myndigheter och polis i Manchester har "heta" adresser lagts in i ett speciellt register för polisen handläggning.

Finns risk för fortsatt brottslighet bör förundersökning snabbt komma till åklagarens kännedom, så att denne kan ta ställning till ett eventuellt frihetsberövande.

Under förundersökningen bör kvinnan upplysas om möjligheten till målsägarbiträde och stödpersoner liksom om lagen om besöksförbud och polisens trygghetspaket. Kvinnan bör även informeras om den misstänktes rätt att få del av förundersökningsprotokollet, så att uppgifter om kvinnans nuvarande adress m.m. inte skrivs in om hon vill hemlighålla dem.

Kvinnojourerna

Alla kvinnors hus i Stockholm intar en särställning bland kvinnojourerna i landet. AKH som funnits sedan slutet av 1970-talet har telefonjour varje kväll. Där finns omkring 20 platser för skyddat boende för längre eller kortare tid. Socialtjänsten driver också ett daghem för barn som bor i AKH:s lokaler. Anställd personal finns dygnet runt. Här ges den misshandlade kvinnan möjlighet att sova ut och prata med någon. Kontaktkvinnor ställer upp vid samtal och kan vid behov följa kvinnan till sjukhus, socialtjänt och polis. AKH har också gratis jurdisk rådgivning en kväll i veckan. En landstingsfinansierad terapeut stödjer de boende och personal.

Förra året (1992) tog Alla kvinnors hus emot samtal från drygt 1 300 kvinnor. 48 kvinnor och 45 barn bodde under året vid AkH. I alla kvinnors hus finns också Jour Micael, en jourmottagning för latinamerikanska kvinnor. Alla Kvinnors Hus tar inte emot kvinnor med missbruksproblem.

Idag finns 128 kvinnojourer finns i hela landet anslutna till ROKS, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige. De får i runda tal 22 milj kr i årliga bidrag, främst från kommunerna. Socialstyrelsen konstaterar i en rapport 1990: "Genom sin mångåriga kontakt med misshandelsproblematiken har kvinnojourerna utvecklats till experter på området. Deras kunskap borde i större utsträckning utnyttjas för information och utbildning till personalgrupper som möter kvinnor som utsätts för våld."

Kvinnojourer finns i de flesta kommuner i Stockholms län.

Manscentrum

Manscentrum är en politiskt och religiöst obunden stiftelse med uppgift att bistå män i kris. Till Manscentrum, som funnits sedan 1988 söker män för problem i samband med skilsmässa, faderskap, våldtäkter och sexuella problem. Vid Manscentrum erbjuds de samtalsserier. Var åttonde man som söker till Manscentrum uppger att deras problem är våld, hot eller ilska.

Sedan 1991 erbjuds de män som har misshandlat kvinnor gruppterapi, efter de inledande enskilda samtalen. Män som deltagit fortsätter att träffas och gruppmedlemmarna tas emot för uppföljande samtal. Ingen av de drygt 20 män som lämnat gruppen har enligt uppgift återfallit till våld under det år verksamheten bedrivits.

Manscentrum finansieras med bidrag från Stockholms stad, landstinget, kyrkan och frivilliga bidrag.

Övrigt hjälp

Genom lagen om målsägandebiträde har målsäganden möjlighet att på statens bekostnad få ett eget juridiskt biträde vid förundersökning och rättegång, framförallt vid grövre sexuella övergrepp. Sedan 1 januari 1991 ges numera rätt till sådant biträde i alla mål om sexualbrott. I mål om misshandel och olaga hot har reglerna också blivit mer generösa.

Lagen om besöksförbud innebär ett förbättrat skydd för framför allt kvinnor som hotas, förföljs eller trakasseras. Enligt Rikspolisstyrelsen uppgick antalet gällande förbud i början av juli 1993 till 1 750 (motsvarande antal var ett par år tidigare knappt 700). 1992 anmäldes 761 brott mot lagen av vilka 416 gick till åtal. 135 personer lagfördes, oftast i samband med andra brott. Den 1 april 1990 höjdes maximistraffet för den som överträder förbudet från fängelse sex månader till ett år.

Sedan tidigare har Länsstyrelsen kunnat besluta om hemliga personuppgifter. Efter ansökan hos Rikspolisstyrelsen är det också möjligt för en utsatt kvinna att få fingerade personnuppgifter. Beslut fattas då av Stockholms tingsrätt.

Trygghetspaketet är en väska innehållande en trygghetstelefon i bostaden, en skyddstelefon att bära med sig, aeorosollarm och en bandspelare med möjlighet att spela in hot och samtal på telefon. Trygghetstelefonen är kodad med en öppen förbindelse till polisen. Syftet är i första hand förebyggande. 200 utlånade väskor i tre storstäder och ett Norrlandslän, har resulterat i sju "skarpa" larm under ett år. Vid samtliga tillfällen har polisen hunnit ingripa eller mannen avvikit självmant. En utvärdering av Rikspolisstyrelsen visar att kvinnorna får vara i fred, känner sig trygga och har kunnat leva ett normalt liv tillsammans med sina barn. De har kunnat behålla bostad och jobb. Trygghetspaketet är tillgänglig på alla polisdistrikt. Kraven för att få ett trygghetspaket motsvarar kraven för besöksförbud.

En försöksverksamhet med livvaktsskyd har lett till att ett par kvinnor som varit utsatta för mer allvarliga hot har fått skydd med personlig livvakt. En försöksverksamhet med personliga skyddshundar har också inletts.

Enligt Rikspolisstyrelsen är hoten mot kvinnorna störst i samband med en separation eller när mannen friges ur fängelse, häkte varefter de normalt avtar. Men vissa fall avtar det aldrig, kvinnorna kan vara utsatta för hot i många år.

Ett särskilt problem är bristen i informationen till kvinnor när mannen rymmer eller avviker från fängelse.

Myndighetssamverkan mot kvinnomisshandel

En framgångsrik kamp mot kvinnovåldet kräver att alla myndigheter drar åt samma håll. Genom att representanter för olika myndigheter lär känna rutinerna och vilka bestämmelser som gäller vid andra myndigheter blir det möjligt att informera offret och bättre hantera kontakten med andra myndigheter. Samverkansgrupper med representanter från olika myndigheter är en metod. Särskilda kriscenter för våldtagna och misshandlade kvinnor som i Oslo är en annan. Där finns läkare, psykolog, polis och jurist finns under samma tak.

Rikspolisstyrelsen har under 1992 på regeringens uppdrag utbildat personal på central och regional nivå inom rättsväsendet, socialtjänsten samt hälso och sjukvården rörande våld mot kvinnor. Utbildningen, som hittills varit myndighetsgemensam har omfattat 7.000 personer i hela landet, beräknas ha omfattat 30.000 personer när den lokala nivån är färdig. I Stockholm har hittills 700 personer från polis, sjukvård och socialtjänst genomfört den regionala utbildningen. Utbildningen fortsätter lokalt under hösten.

Socialstyrelsen har fått 5 miljoner kr för ett regionalt utvecklingsprojekt "Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel". Avsikten är att i fem län få fram metoder och modeller för ett förbättrat samarbete mellan myndigheter inom rättsväsendet, socialtjänsten samt hälso och sjukvården liksom mellan dessa myndigheter och frivilliga organisationer. Projektet som inleddes förra året är en försöksverksamhet och leds för Stockholms del av Länsstyrelsens socialenhet. Projektet skall pågå i tre år.

Som ett led i samarbetsprojektet genomfördes under 1992 en enkät där 135 intervjupersoner inom berörda myndigheter svarade på frågor om sina erfarenheter av arbetet mot kvinnomisshandel. De ansåg samarbetet mellan myndigheterna fungerade bra men att samverkan behöver utvecklas. Sekretesslagen utgjorde det främsta hindret, enligt deras mening.

I projektet ingår också utbildning, som sker i samverkan med Rikspolisstyrelsens projekt. Nu, hösten 1993, är ett tiotal lokala samverkansgrupper under bildande i de olika socialdistrikten i Stockholm Stad. På Södermalm deltar exempelvis representanter från Socialdistrikten 4 och 5, polis, åklagare, kurator från Södersjukhuset och Lotsen, brottsofferjouren och Alla kvinnors hus i samarbetet.

I april beslöt också Stockholms kommunfullmäktige efter en motion från Iris Birath (v) att "uppdra åt socialnämnden att sammankalla polis, sjukvård, åklagarmyndigheter och juristrepresentanter för att tillsammans utveckla metoder och arbetssätt ute i stadsdelarna för ökat stöd och ökade insatser för utsatta kvinnor". Ett arbete som alltså redan inletts.

Tom Carlson

Litteratur

Alfredsson, Karin. Den man älskar agar man? Stockholm: Rabén & Sjögren. Tredje omarbetade upplaga 1983.

Boëthius, Maria-Pia. Skylla sig själv. En bok om våldtäkt. Stockholm: Liber förlag 1976. Andra, omarbetade upplagan 1981.

Brottsutvecklingen. Stockholm: Brottsförebyggande rådet 1989.

Cullberg, Johan. När manligheten hotas - då slår de. Vi 1980:45.

Den svenska våldsbrottsligheten. Av E. Kühlhorn m.fl. 1984. Stockholm: Brottsförebyggande Rådet 1984. (BRÅ Forskning 1984:1.)

Edfeldt, Åke. Allt vad I gören ... Slutrapport från SUSA-projektet om aga och våld i hemmet. Stockholm: Proprius förlag 1985

Ekselius, Eva. Våld mot kvinnor. Om kvinnomisshandel, våldtäkt, incest och sexuella övergrepp på barn. Stockholm: Prisma. Andra upplagan 1983.

Elman, R. Amy. Oskyddad i det svenska välfärdssamhället. En undersökning av misshandlade kvinnor och den hjälp de fått. ROKS 1993.

En utvärdering av försöket med lördagsstängda systembutiker sommaren 1981. Socialdepartementet. DsS 1982:2.

Hartelius & Strömstedt. ”Inrätta nykterhetsnämnder. Skapa en organisation som skyddar kvinnor och barn. ” Dagens Nyheter 30/8 1993.

Häll, L. ”Offer för vålds och egendomsbrott 1978 och 1984.” Brottsutvecklingen 1986. Stockholm: Brottsförebyggande Rådet 1986. (BRÅ Forskning 1986:4.)

Kemvall, Berit. Kvinnomisshandel. En probleminventering. Stockholms universitet, sociologiska institutionen 1981.

Lenke, L. ”Den dolda våldsutvecklingen i Stockholm - en sjukhussurvey.” Nordisk tidskrift för kriminalvidenskap, 1973.

Lundgren, Eva. I herrens vold. J.W. Cappelens Forlag AS 1985.

Lundgren, Eva. ”Våldets normaliseringsprocess. Två parter - två strategier.” Kvinnomisshandel. JÄMFO 1989 (Rapport nr 14).

Lundström & Nordenfors. Bryt tystnaden. Om sexualiserat våld mot kvinnor och flickor. Stockholm: Brevskolan 1990.

Misshandel mot kvinna 1982-1992. Stockholm: Statistiska Centralbyrån 1993. (Kriminalstatistik vid SCB. KR info 1993:2.)

Myndighetssamarbete mot kvinnomisshandel. Länsstyrelsen i Stockholms län. Socialenheten 1993. (Rapport 1993:12.)

Offer för vålds och egendomsbrott 1979-1989. Stockholm: Statistiska Centralbyrån 1991. (Levnadsförhållanden. Rapport nr 66.)

Olsson, Monika. ”Sexualbrott.” Brottsutvecklingen 1991. Stockholm: Brottsförebyggande rådet 1992. (BRÅ-rapport 1992:2.)

Ottoson Hindberg, Barbro. Kvinnomisshandel. Stockholm: Socialstyrelsen/Liber Förlag 1984.

Persson, Leif G.W. Hidden Criminality - theoretical and methodological problems, empirical results. Stockholm 1980.

Persson, Leif G.W. Kvinnomisshandel - en kortfattad kriminologisk beskrivning. Stockholm: Justitiedepartementet 1981. Bilaga till Åtalsregeler vid misshandel (Ds Ju 1981:8).

Persson, Leif G.W. Våldtäkt. En kriminologisk kartläggning av våldtäktsbrottet. Stockholm: Sexualbrottskommittén 1981. (SOU 1981:64.)

Rättsstatistisk årsbok. Statistiska Centralbyrån.

Slutredovisning av regeringsuppdrag att genomföra fortbildning i frågor som rör våld mot kvinnor. Rikspolisstyrelsen/Polishögskolan 1993. Dnr PHS 480-4715/91.

Statistiska meddelanden, serie R. Statistiska Centralbyrån.

Tiby, Eva. ”Den kanadensiska modellen.” Apropå 1992:1.

Tiby, Eva. ”Ett brott är ett brott är ett brott...” Apropå 1992:1.

Utländska medborgare i kriminalstatistiken. Stockholm: Statistiska centalbyrån 1990. (Rätts och socialstatistik. PM 1990:2.)

Wikström, P-O H. Everyday Violence in Contemporary Sweden. The National Council for Crime Prevention, Sweden 1985. (Research Report No 15.)

Wikström, P-O H. Våld. En kunskapsöversikt. Stockholm: Brottsförebyggande rådet 1992.

Wikström, P-O H. ”Våldsbrott.” Brottsutvecklingen 1991. Stockholm: Brottsförebyggande rådet 1992. (BRÅ-rapport 1992:2.)

Wikström, P-O H. Våldsbrott i Gävle. Kriminalvetenskapliga institutet, Stockholms universitet 1980.

Önfelt, Cecilia. Vardagens hjältinnor. 10 år på Alla kvinnors Hus. Stockholm 1991.

Våld mot kvinnor, Samordningskansliet för brottsförebyggande åtgårder, Stockholms stad 1993