Tom Carlson Ord & Text
Bryggarna och alkoholmonopolet
Del I: ”Ungdomar ska inte dricka alkohol”
Del II: Med Bryggarna in i EU
Del III: ”Monopolet kommer att vittra sönder”
Del IV: Konsten att sälja en åsikt
Med Bryggarna in i EU
Ingvar Carlsson lämnar in Sveriges medlemsansökan i EG. Bryggarna lovar femtio miljoner till forskningen och får anledning till flitigt resande. Med ängslan och hopp vänds blickarna mot söder - och öster.
Hösten 1990 meddelar den socialdemokratiska regeringen i en bisats Sveriges avsikt att söka medlemskap i de europeiska gemenskaperna - EG. I riksdagen fick regeringen det allt svårare att svara på vad man egentligen gjorde för att Sverige skulle leva upp till WHO:s mål. Mellan 1984 och 1989 hade alkoholkonsumtionen stigit från 6,0 liter ren alkohol (per invånare över 15 år) till 6,55 l. Taktiska diskussioner om från vilket år WHO:s mål skulle räknas, minskade inte olusten. Riksdagen uppmanade regeringen att snarast återkomma med förslag på hur 25-procentsmålet skulle uppfyllas. "Alkoholfrågan måste flyttas fram i blickpunkten", skrev man.
Socialstyrelsen hade i fall fått i uppdrag att se över vad som kunde göras för att minska alkoholens tillgänglighet i ungdomsgrupperna. Och i januari 1989 presenterade styrelsen ett idéprogram om alkoholpolitiken.
Samma år tillsatte Kjell-Olof Feldt en utredning om de svenska alkoholskatterna. Dessa hade hittills bl.a. missgynnat de dyra, importerade kvalitetsvinerna. En anpassning till väntade EG-normer behövdes. Men utredaren, riksskatteverkets chef Lennart Nilsson, skulle också se över skatten på maltdrycker. Direktiven låter ana flitigt korridorspring från Pripps och Bryggareföreningens folk: Den relativt höga skatten på starköl "har kritiserats", skriver Feldt. Det nuvarande skattesystemet gynnar det alkoholstarkare vinet på starkölets bekostnad och en maltdryck med lägre alkoholhalt än starköl "har framhållits som önskvärd" etc. I Bryggeritidningen sken man som solar. Belåtenhet blev inte mindre av att Bryggareföreningens informationschef Bertil Swartz blev expert i utredningen, vid sidan av representanter från Systembolaget och Vin & Sprit.
På Bryggardagen 1990 presenterade Robert Fägersten Bryggareföreningen nya manifest (en referensgrupp med Ulf Adelsohn, Bengt Bedrup och David Ingvar har deltagit i utformandet). Redan i föreningens remissvar över Socialstyrelsens idéprogram kunde man ana en förskjutning bort från WHO-målet och teorin att alkoholskadorna beror på den totala alkoholkonsumtionen i samhället. ("Redan nu är det billigare att berusa sig på knark än på starköl", som föreningens formuleringsglade informationschef senare skulle uttrycka det.)
Alkoholpolitiken måste "i större utsträckning riktas in på dem som missbrukar alkohol", heter det i manifestet. För att veta vilka missbrukarna är skall Bryggareföreningen tillsammans med SIFO utarbeta en särskild alkoholtypologi. Föreningen skall bygga upp två fonder på vardera femtio miljoner för att finansiera ungdomsaktiviteter och alkoholforskning. Bryggerierna hade också bestämt att frivilligt sänka alkoholhalten i starköl från 4,5 till 4,0 procent. Konturerna av den "moderna alkoholpolitik", som Jens Spendrup senare ska tala om börjar skönjas, med ett "måttfullt och ansvarskännande umgänge med våra produkter".
Statsrådet Bengt Lindqvist som nu tagit över alkoholfrågorna, önskar föreningen "all framgång" efter att Bengt Bedrup i sedvanlig ordning talat om vilken motstånd man som "måttlighetspredikant" stöter på i det svenska samhället.
På socialdepartementet vänder och vrider man under tiden på frågan. Efter en omfattande remissbehandling hade socialstyrelsen i januari 1990 lämnat över sina handlingsprogram till regeringen. Men massmediernas behandling av "regleringsprogrammet", som det kommit att heta, visade vartåt vinden blåste. 1991 var det dessutom riksdagsval. Ingen politiker möter väljarna på frågan om att höja spritpriserna med 20 procent och förbjuda taxfree-försäljningen, eller riskerar att få 300 000 förstagångsväljare emot sig på att vilja höja åldersgränser på krogen. Beslut som Karin Söders att stänga systembolaget på lördagarna är inte längre "politiskt möjliga" som det heter.
Hos Bengt Lindqvist umgås man med tanken på en självständig myndighet för alkohol och narkotikainsatserna. Först när de idéerna möter tankegångar hos Ingela Thalén i andra ändan av huset om ett särskilt institut för folkhälsan kommer man till skott. I stället för en väntad alkoholpolitisk proposition värker folkhälsopropositionen fram: en skvader med många ord om upplysning och information. En ny myndighet - Folkhälsoinstitutet - föds. En av huvuduppgifterna blir information om alkohol, narkotika och tobak, som därmed tas ifrån socialstyrelsen.
I en bisats framskymtar att ett femårigt stöd om 10 milj kr per år till folkhälsoarbetet har "ställts i utsikt från bryggerinäringen". I korridorerna viskas det om goda middagar på den politiska nivån och många, inte minst i organisationskommittén till det nya institutet, skall senare fråga vart de pengarna tagit vägen. Riksdagen antar efter visst mummel om onödig byråkrati regeringens förslag med ett undantag - det delvis självständiga CAN får bli kvar.
Runtom i Europa organiserar sig alkoholindustrin mot inre och yttre fiender. 1989 bildar engelska sprit och ölföretag "The Portman Group" för att "motverka missbruk, visa industrins ansvarstagande och framhålla alkoholens positiva verkningar". Två år senare går europiska alkoholföretag samman i Amsterdam-gruppen, som skall tillvarata industrins intressen gentemot EG-byråkratin. Man rider på det nymornade intresset för alkoholfrågor i många europeiska länder och skall samtidigt fungera som ett early warning-system för planerade restriktioner. Linjen är att frågorna måste lösas i samverkan med alkoholproducenter, som (inte utan visst fog i dessa sammanhang) sägs vara de enda som "vet något" om alkoholfrågorna. Representanter för alkoholnäringen tar plats i statliga organ i flera länder.
Kanske är det därför inte helt förvånande att Bryggareföreningen hösten 1991 får stöd från oväntat håll. På WHO:s Europakontor i Köpenhamn har dåvarande chefen för alkoholsektionen Jens Hannibal gjort ett utkast till en europeisk handlingsplan mot alkohol. Programmets titel "Conviviallity with moderation" (Feststämning med måtta) antyder inriktningen. Måttlighetsdrickandet sätts i centrum, alkoholens positiva förtjänster framhålls och samarbetet med alkoholindustrin betonas. Bryggeritidningen konstaterar att "för bryggerinäringen är WHO-planen ett genombrott". Från kansliet på Artillerigatan går ett entusiastiskt brev till Köpenhamn.
(Ett år senare får Hannibal lämna sin post och den European Alcohol Action Plan som antas får inte minst till följd av svenska insatser en helt annan inriktning.)
I Sverige samlar moderatledaren Carl Bildt en ny borgerlig regering efter höstens val. Regeringsförklaringens avsnitt om alkoholpolitiken blir ett mischmasch där alla partierna, från nykterhetsvänliga kds till avregleringsivrarna hos moderaterna får sitt.
I en interpellationsdebatt i riksdagen meddelar nyblivne socialministern Bengt Westerberg att regeringen kommer att tillsätta en alkoholkommission. Debatten ägnas i huvudsak åt hur stor del av den svenska alkoholkonsumtionen som utgörs av hembränt. I debatten åberopas uppgifter från Bryggareföreningen av Peter Kling (nyd) och moderaten Sten Andersson, som Westerberg ifrågasätter. Folkpartiledaren får sin premiär recenserad i ett ampert brev från Bertil Swartz.
Direktiven till alkoholkommissionen bjuder en något motsägelsefull läsning: å ena sidan förutsätts en kommande anpassning till EG:s betydligt lägre prisnivåer, samtidigt skall alkoholkonsumtionen sänkas enligt WHO:s rekommendation. Men nykterister som centerns Karin Israelsson och alkoholliberaler i likhet med Peter Kling (nyd) kan hållas sysselsatta under resten av mandatperioden.
Som alltid när nya ministrar träder till står intresseorganisationerna på kö och en dag i januari 1992 vandrar herrar Spendrup, Fägersten, Källenius och Swartz upp till Bengt Westerberg. Mötet blir knappast hjärtligt. Som gammal statssekreterare på budgetdepartementet förstår sig Westerberg på priselasticitet, en procents sänkning av priset på starköl ökar konsumtionen med drygt 1,2 procent, visar Alkoholskatteutredningens beräkningar. En sänkning av skatten på starköl är utesluten, menar Westerberg, och antyder rentav ett möjligt förbud. Bryggarna som snart bränt broarna till socialdepartementet får gå med oförrättat ärende. Deras hopp får stå till den betydligt mer alkoholliberale skatteministern Bo Lundgren.
Bister läsning
Sveriges formella medlemsansökan till Europaunionen har under pompa och ståt lämnats över av statsminister Ingvar Carlsson i Haag. Våren 1992 kommer EG-kommissionens utlåtande om Sverige, den s.k. avin. Det är en bister läsning för alla vänner av de svenska alkoholmonopolen. Hälsomålet bör "kunna uppnås genom medel som är mindre konkurrenshindrande", menar kommissionen. Monopolen är handelshinder som ska bort.
Lagom till sommaren 1992 enas riksdagen om den nya alkoholskatten. I stort följer man regeringens och alkoholskatteutredningens förslag. Utredaren Lennart Nilsson (som är en dynamisk herre med "stor integritet") har studerat alkoholstatistiken och funnit att starkölet framför allt tilltalar ungdomen. Ölet fogas inte in i modellen och starkölet får en högre skatt än vinet. Men Riksdagen går bryggerierna till mötes på en punkt: mellanölet återkommer efter femton år som egen skatteklass på systembolaget.
Alkoholkommissionens sammansättning av traditionella alkoholpolitiker vid sidan av systembolagets chef Gabriel Romanus och socialstyrelsens Claes Örtendahl lämnar bryggarna ingen ro. Sommaren 1992 går Bryggareföreningen ut med inbjudan till ett rådslag för en ny alkoholpolitik: "Brukarna straffas - inte missbrukarna" heter det bl.a. i uppropet till en rad organisationer med anknytning till arbetslivet, idrottsrörelsen, barn och föräldraorganisationer, kvinnoorganisationer etc. Inbjudna talare är bl.a. Danielle Maisonneuve, Québec, Jens Hannibal, som nu lämnat WHO, professor Anna Christensen och Anders Carlberg. Carlberg drömmer om att skolans matsal blir krog på kvällen där generationerna kan mötas - gärna över en öl. (På Bryggardagen ett halvår tidigare har Roger Ticoalu från Fryshuset förklarat att dagens unga är trötta på förmynderi och vill ha bort alkoholmonopolet. Ticoalu har bl.a. arbetat som ungdomskonsult åt Bryggareföreningen och med Non Fighting Generation.) Folkhälsoinstitutets chef Agneta Dreber som har bjudits in i förhoppning om att bjuda på nya tongångar gör bryggarna besvikna. Inga andra som traditionellt sysslar med alkoholfrågor är kallade.
De ekonomiska intressenterna har börjat vädra morgonluft. I november 1992 genomförs en konferens om öl och vin i butikerna, "utopi eller verklighet". Bryggarna beskrivs som mycket aktiva. Grossistförbundet, vars VD Sture Lindmark länge hävdat att öl och vin är livsmedel, anser att systembolaget bör försvinna. Nu börjar också livsmedelshandlarna och Hotell och restaurangägarna ansluta sig till fronten.
På den europeiska kontinenten är intresset inte mindre. Svenskarna dricker långt mindre vin än fransmännen, vars bönder drunknar i ett EG-subventionerat vinöverskott, och vår ölkonsumtion är mindre än hälften av tyskarnas. Men vi har knappast mindre med pengar och fritid, snarare tvärtom. I en intervju beskriver IHR:s rektor Chris Ottander vinets möjligheter som lockvara i livsmedelshallarna.
När alkoholpolitiska kommissionen och socialutskottet samlas till en utfrågning om den svenska alkoholpolitiken förklarar Bryggareföreningens Robert Fägersten att det är dags för en ny högertrafikomläggning. Den här gången skall svenskarna byta sida i alkoholpolitiken. De femtio miljonerna till Folkhälsoinstitutet var kopplade till ett löfte från förra regeringen om att skatten på läskedrycker skulle sänkas. Det är inte längre aktuellt, meddelar han. Att läskskatten faktisk försviner den 1 januari 1993 berör han bara i förbigående.
I skrivelser och uppvaktningar arbetar Bryggareföreningen nu för sitt huvudkrav, att alkoholskatten måste sänkas. EG-ministrarna har enats om en miniminivå på alkoholskatterna omkring en tiondedel av de svenska. Gränshandeln mellan Danmark och Tyskland visar vad som hotar de svenska bryggerierna när införseln blir fri, menar bryggarna. Bryggareföreningen diplomatiske VD Robert Fägersten har haft en tuff uppgift att hålla styrkorna samlade genom miljöstrider, ungdomssatsningar och bråk om PET-flaskor. Föreningens mer bufflige informationschef Bertil Swartz jobbar med alkoholpolitiken till 100 procent och hans assistent till 70 procent.
Några menar att de svenska bryggerierna har ömsat skinn. Nu ska här "krängas bärs". Våren 1992 meddelar Spendrup att man tänker starta en vin och spritimport så snart monopolet faller. Pripps, under ny ledning, avslutar året med ett kontrakt som närmast slår ut Spendrups helt från Konsumbutikerna. Bergslagsbryggeriet svarar med att bjuda ICA och privathandlarna på jättelika rabatter. Nu blir även folkölet en lockvara i butikerna. Försäljningen ökar i volym, men resultaten oroar. De första nio månaderna 1993 ger ett minus på tre miljoner för Spendrups som knappt återhämtat sig efter köpet av Wårby.
Förändringarna i Östeuropa öppnar en ny jungfruligt oreglerad marknad. På ett år (1992-93) ökar exporten av starköl närmare fyra gånger och det är Ryssland och de baltiska staterna som står för merparten. Pripps köper in sig i ett S:t Petersburgs-bryggeri.
När stora mängder obeskattat exportöl från Pripps under året letar sig ut på krog- och privatmarknaden i Stockholmstrakten så motsäger det inte bilden av närmast total laglöshet i alkoholhanteringen som Bryggareföreningen älskar att måla upp. Och det är inte bara den svenska kvällspressen som tar del av Bryggareföreningens rapporter om hembränning och smuggling.
En halvtimme för bryggarna
I ett "positionspapper" sommaren 1993 ifrågasätter EG-kommissionen på nytt det svenska alkoholmonopolet, den här gången med direkt hänvisning till siffror från "Swedish Brewers Association". Och när svenska tjänstemän reser runt i Europa sitter motparten och läser högt ur Bryggareföreningens rapporter. När EG-kommissionen i slutet av sommaren kommer för att inspektera vårt svenska systembolaget, säger kanslihuset till en början nej till Bryggareföreningens begäran att få sammanträffa med kommissionen. Först efter ett direkt krav från Bryssel får bryggarna en halvtimme med delegation, där man ostört kan presentera sitt förslag till nedmontering av den svenska modellen. Kort därefter får Bryggareföreningen resa till Bryssel och lägga fram sina synpunkter. Från svensk sida talar man om en dolkstöt i ryggen på de svenska förhandlarna.
Själva uppger Bryggarna att EG-kommissionen på eget initiativ hört sig för och velat få del av deras material. I Bryggeritidningen berättar Bertil Swartz att han i mars 1993 besökt den svenska EG-delegationen i Bryssel och lämnat över Tomas Kolks då helt färska rapport om hembränning och mörkertal. Att en kopia skulle leta sig in i EG-byråkratin förefaller knappast osannolikt. God hjälp kan man också ha fått av mrs. Joan Delaney vid CBMC, EG-bryggarnas organisation, i vilken svenskarna redan är medlem, eller mr Richard Owens, Amsterdam-gruppen, ansvarig för "strategic affairs" vid Guiness och en flitigt gäst i den svenska huvudstaden. The Portman Group har tidigare förklarat att den restriktiva svenska modellen med att minska totalkonsumtionen ses som en allvarlig inskränkning i handeln.
- Bryggarna har jobbat mycket skickligt internationellt. De har bra underlag, med fint påkostade presentationer, som är lätta att referera till för tjänstemän och politiker, säger en representant för motsidan. De är bättre än oss i nykterhetsrörelsen på det här.
Sämre gick det för den delegation från svensk nykterhetsrörelse som anlände till Bryssel samma vecka som positionspapperet med Bryggareföreningens siffror las fram av EG-kommissionen.
Hösten 1993 skriver de svenska medierna om hur livsmedelshandlare ser fram mot butiker fyllda med vin, starköl och kanske sprit när EES-avtalet träder i kraft vid årsskiftet. (Delvis uppmuntrade därtill av Vin & Sprits f.d. ordförande, numera konsulten Kjell-Olof Feldt). En forskarrapport som Systembolaget finansierat visar att en fördubbling av alkholkonsumtionen är att vänta om monopolet avskaffas och priserna sänks.
Bryggareföreningens bidrag till debatten blir ett program för en radikal sänkning av alkoholskatterna och en avveckling av Systembolagets monopol inom fem år, som läggs fram på Bryggardagen 1993. Istället för en sänkning av alkoholkonsumtionen med 25 % talar bryggarna nu om det "socialt och medicinskt positiva i måttfullt bruk av alkohol". Borta är kravet på höjda åldersgränser på krogarna, reglerna kring serveringen av alkoholdrycker bidrar till att minska allmänhetens förtroende, heter det nu. Marknadsföringen av alkohol ska anpassas till den "internationaliserade världen".
I slutet av januari klubbar regeringen propositionen som drar upp riktlinjerna för den kommande avregleringen av alla alkoholmonopol utom Systembolagets, som genom en brevväxling mellan Hans van der Broek och Ulf Dinkelspiel getts en nådatid.
Tom Carlson
Bryggarna och alkoholmonpolet, Motdrag 1/94