Tom Carlson Ord & Text
Botkyrka: Ett omhändertagande kan spräcka budgeten
I Botkyrka har antalet kända narkotikamissbrukare fördubblats de senaste tre åren. 1994 anmälde polisens gatulagningsgrupp 53 missbrukare till socialtjänsten, 1995 var antalet 79 och 1996 107 stycken. En majoritet av de anmälda är födda på 70-talet. Mer än hälften bor i Norra Botkyrka och har utomnordisk bakgrund. De flesta är blandmissbrukare, även om heroinet är den dominerande drogen.
Först med narkomanvårdsbas
- Missbruket bland de unga invandrarna är en levande bomb, säger Jörgen Mouritsen, fältsekreterare vid Vuxenenheten.
Jörgen och hans kollega Huseiyn Yetkin håller till i en trerumslägenhet i ett höghus vid Alby Centrum. På en mur vid tunnelbanenedgången har eleverna i skolan målat "Vi vill ha ett drogfritt Alby". Prinsessan Victoria var här förra året och invigde kampanjen för ett levande Alby. I kaféet i centrum surrar det av språk. Har man tur kan man se Dogge från rikskända Latin Kings passera förbi. Latin Kings, rap-gruppen som satt Norra Botkyrka på kartan - på gott och ont.
- Varför vill du skriva om Botkyrka? frågar Anneli Ward avvaktande när jag träffar henne på Ungdomsenheten i Hallunda där hon är gruppchef.
Ja, varför Botkyrka? En kommun med närmare 70.000 invånare, mellan Stockholm och Södertälje, med flerfamiljsområdena Alby, Fittja, Hallunda och Norsborg vid E4:an i norr och stationssamhällena Tumba och Tullinge längs järnvägen i söder. Norra Botkyrka där varje familj 1993 i genomsnitt hade en disponibel inkomst på 148.100, där var sjätte familj har socialbidrag och med några av länets högsta ohälsotal. Är det mer intressant hur man bekämpar narkotikan här än i Lidingö eller Danderyd, norr om Stockholm? Ja kanske.
Botkyrka kommun var bland de första i landet med en särskild narkomanvårdsbas, startad 1982.
- Jag tror det var vi som födde namnet, säger Solveig Sandström, tidigare chef vid narkomanvårdsbasen, i dag utvecklingssekreterare i kommunen. Vi kom inte på något bättre så det blev narkomanvårdsbas.
Narkomanvårdsbasen hade som mest sex anställda. Man jobbade informellt, närmare klienterna och slapp myndighetsutövningen som sköttes av handläggarna på de olika socialdistrikten. Basen försvann 1993 i samband med att socialtjänsten organiserades om.
- Det är synd att man la ner narkomanvårdsbasen, säger Jörgen Mouritsen, fast den hade två fel: man observerade inte invandrarna och man var för lite ute på fältet.
En undersökning som Vuxenenheten gjorde 1994 visade att de utomnordiska missbrukarna fick lite vård och mycket socialbidrag. Bland de nordiska missbrukarna var förhållandet omvänt. Dessutom gick en 1/3-del av budgeten till LVM-vården, vilken många gånger upplevdes som innehållslös. Det blev upptakten till LVM-projektet, ett uppsökarprojekt där alla anmälda missbrukare skulle bli kontaktade och erbjudna frivillig vård.
- Dessutom ville vi få en uppfattning om vilka de var och hur de såg ut, säger Solveig Sandström.
Sammanlagt 89 av 155 missbrukare har kontaktats av Jörgen Mouritsen och Huseiyn Yetkin i projektet. Övriga var sedan tidigare kända av socialtjänsten.
När socialtjänsten organiserades om 1993 försvann de gamla distrikten och ersattes av Vuxenenheten för missbrukare och (sedan 1996) kroniska psykpatienter, Ungdomsenheten för 13-20-åringar och Familjeenheten för barnfamiljer. Socialbidragen fördes till en särskild enhet. Med omorganiseringen försvann också den specialiserade narkomanvården.
Sjutusen anmälda brott
- Specialisering blev ett fult ord, säger Solveig Sandström. Missbruk som missbruk, sa man. Alla skulle göra allt. Men narkomaner kräver en helt annan behandling än medelålders alkoholister. De lever för stunden, kan inte tänka framåt, hålla tider etc.
LVM-projektet blev ett sätt att hålla liv i narkomanvårdsarbetet.
Många av anmälningarna har kommit från Stockholmspolisens gatulagningsgrupper. Ökningen brukar tillskrivas Plattan-projektet - Norrmalmspolisens kampanj 1996 för att rensa "Plattan", Sergels torg, från narkotika och erbjuda alla missbrukare vård. Botkyrkas andel av Plattan-klientelet visade sig vara både yngre än genomsnittet och i mindre utsträckning kända av socialtjänsten. Endast var tredje var aktuell på någon av socialtjänstens behandlande enheter. Men ökningen av antalet missbrukare var lika hög 1995 - året innan Plattan-projektet drog igång. En troligare förklaring är ändringen av narkotikalagen året innan, då polisen gavs rätt att ta urinprov på misstänkta missbrukare.
- Redan långt tidigare, omkring 1987 misstänkte vi ett ökande lokalt heroinmissbruk här i Botkyrka, säger Solveig Sandström, men vi fann inga siffror som kunde styrka uppgifterna, vare sig hos oss själva eller hos polisen. Vi ville mobilisera mot heroinet men hade svårt att motivera politikerna.
- Tack vare polisen har vi kunnat visa att vi har ett problem. Utan polisens anmälningar hade narkotikamissbrukarna försvunnit helt, konstaterar hon.
Med 7000 anmälda brott 1996 är Norra Botkyrka ett av de mest brottsbelastade polisområdena i länet, 20 brott om dagen, knappt ett i timmen. Inte heller polisen har undgått organisationsraseriet som dragit genom Myndighets-Sverige det senaste decenniet. 1994 bildades Närpolisen i Norra Botkyrka, samtidigt som Huddinge- och Haninge-distrikten slogs samman till Södertörns-polisen. Av 28 poliser på den nya stationen i Folkets Hus bakom Hallunda Centrum kom 20 direkt från Polishögskolan. Strax därefter flyttade Södertörnspolisen huvudstationen från Fittja till Flemingsberg.
- Nu tar vi över Fittja, gick snacket bland ungdomsgängen.
Tuff shit, som amerikanerna säger. Riktigt så illa har det nu inte gått, även om sönderskurna däck och sönderslagna polisbilarna ibland talat sitt tydliga språk. Antalet poliser på gatan har faktiskt ökat efter omorganisationen, även i Fittja.
Narkotikabrotten ökar
Narkotikabrott och de nära relaterade bilinbrotten/stölderna och lägenhetsinbrotten är de brott närpolisen prioriterat. En särskild grupp under ledning av Peter Grönlund svarar för insatserna mot narkotika.
1994 hade man 77 ärenden som gällde bruk eller innehav av narkotika (ett ärende kan rymma ett eller flera narkotikabrott och en eller flera personer), 1995 86 stycken och 1996 124 ärenden.
- Tidigare uppdagades brotten mest i samband med visitation på station, säger närpolischefen Leif Eliasson. Nu tar vi dem på gatan.
- Viktigast för oss är personkännedomen. Ser Peter en kille uppe i centrum varje kväll kan han själv avgöra vilka han umgås med och hur han mår. Förut var det olika ordningspoliser som körde på ett schema.
Urin och blodprov tar man på polisstation i Flemingsberg. Ett preliminärt besked lämnas direkt och sen dröjer det två-tre veckor innan den definitiva analysen kommer från SKL. - Ärendet är i princip klart när de lämnar station, säger Leif Eliasson.
Ytterst är det vakthavande befälet på huvudstationen som beslutar om urin eller blodprov. I början ledde det inte sällan till olika bedömningar mellan de unga poliserna från Norra Botkyrka och befälet. - I dag har vi diskuterat igenom det här med vakthavande och narkotikaroteln, säger Peter Grönlund. Dessutom har vi lärt oss mer.
Vilket märks i statistiken. Bara under de första tre månaderna 1997 tog man 17 prov i Norra Botkyrka av vilka 14 kom från Närpolisen. Motsvarande siffra för elva månader mellan juli 1995 och maj 1996 var elva prov.
- Vi servar de sociala myndigheterna med en mängd information. I början fick de mer än de klarade.
Närpoliserna sammanträffar regelbundet med Ungdoms och Vuxenenheten. Leif Eliasson och Peter Grönlund är nöjda med samarbetet med de sociala myndigheterna. - Fast de borde ha fler fältassistenter ute, tillägger närpolischefen.
Närpolisens arbete går ut på att störa gatuhandeln så mycket som möjligt. Man har en överenskommelse med narkotikaroteln att slå till direkt man misstänker något.
- De har lokal förankring och fångar upp mycket information som vi utbyter, säger Lars Bjurling, chef för narkotikaroteln vid Södertörns-polisen. De är känselspröt för oss.
Någon direkt försvagning av narkotikaroteln har närpolisreformen inte inneburit. Däremot känner man av övertidsstoppet, som i praktiken halverat avdelningens styrka sedan 1 1/2 år.
- Visst får det konsekvenser, säger Lars Bjurling, vissa ärenden får vi lägga bort.
I praktiken är det tips man inte kan följa upp. Narkotikaspaning är en tidsödande verksamhet.
Ungdomsenheten överskrider budgten
Ungdomsenheten i Botkyrka blev riksbekant (i alla fall i Stockholm) när man i vintras sa upp samarbetsavtalet med Maria Ungdoms sociala enhet.
- Tidigare var vi en eller två barn och ungdomshandläggare på varje distrikt, säger Anneli Ward, gruppchef vid Ungdomsenheten i Norra Botkyrka. Akuta insatser för spädbarn som for illa gick ofta före ungdomarnas behov. Nu kan vi koncentrera oss och flytta resurserna mellan enheterna när det behövs.
Ungdomsenhetens elva socialsekreterare i N orra Botkyrka plus projektanställda handlägger kriminalärenden, missbruksfrågor och omsorgsärenden.
Trycket på hela enheten är stort. 1996 inleddes 404 utredningar (1995 var det 372) och 361 (309) avslutades. 17 (14) LVU-ärenden inleddes och 13 avslutades. 5 LVM-anmälningar inleddes och 1 (1) avslutades.
Trots målsättningen att minska antalet placeringsdygn på institution och minska placeringstidernas längd har antalet placeringar ökat med 7 procent mellan 1995 (8.492) och 1996 (9.061). 1995 ökade de med 3,5 procent. Antalet placeringar i öppenvård har nästan fördubblats under 1996 (+94 %). Likaså har antalet vårddygn i familjehem ökat med 14 procent - ändå hade man i budgeten räknat med en långt större ökning. Det har inte gått "då den grupp ungdomar som behöver placeras utanför hemmet inte passar inom traditionell familjehemsvård". Samma sak har gällt för jourhemmen, skriver förvaltningen i sin verksamhetsberättelse. Utagerande, kriminella och våldsbenägna ungdomar är en allt vanligare grupp som blir klienter i Ungdomsenheten. Sammantaget har enheten tvingats dra över budgeten med närmare 30 procent 1996.
- Vi har fått mer resurser för att kunna minska institutionsplaceringarna. Det kostar att placera, säger Anneli Ward. Ännu har ingen minskning märkts men på lång sikt hoppas vi kunna minska eller i varje fall förkorta institutionsplaceringarna och istället satsa på eftervården.
I oktober 1995 startade förvaltningen projektet "Unga i Norra Botkyrka mot droger". Tina Lenntorp anställdes som socialsekreterare för att ta hand om alla nya missbruksärenden plus att vara konsult och sparringpartner åt de andra socialsekreterarna som redan hade en kontakt. Två fältsekreterare projektanställdes för att söka upp, hämta och hålla kontakt med de ungdomar som blev aktuella i projektet.
- Ofta handlar det om att hämta och följa med till urinprovstagningen vid "Zebra-mottagningen", där också en stor del av öppenvårdsbehandlingen äger rum, berättar hon.
Projektet arbetar utifrån de ärenden som blir aktuella bl.a. genom polisens anmälningar.
- Vi är också beroende av skolan som ofta hör av sig, av föräldrar eller kompisar som anmäler anonymt.
54 ungdomar hade gått genom projektet fram till den sista december 1996. Ett 30-tal ungdomar har lämnat urinprov under 1996.
Dålig kunskap om invandrare
- Det är ett bra redskap, säger Anneli Ward och Tina Lenntorp om urinproven. Ungdomen vet att han eller hon är påpassad, föräldrarna känner sig lugnade och det ger en förevändning för kontakt och stöd.
Projekten drar också in pengar till den hårt ansträngda förvaltningen. Sammanlagt bidrog Länsstyrelsen och Socialstyrelsen med 1,3 milj till Ungdomsenhetens olika projekt under 1996.
Med 100 nationaliteter och 40 olika språk tillhör Botkyrka de invandrartätaste i länet. I Norra Botkyrka har två människor av tre invandrarbakgrund. Den höga andelen missbrukare med invandrarbakgrund ställer krav på personalens kompetens. Liksom bland svenskarna försöker många klara problemen inom familjen.
- Missbruk är för många invandrarfamiljer en fråga om skam och heder, säger Huseiyn Yetkin vid Vuxenenheten. Missbrukar en familjemedlem så drabbas hela familjen. Ingen vill gifta sig med systern till en missbrukare.
Och hur sprider man information i familjer där föräldrarna många gånger inte kan språket eller i värsta fall är analfabeter? Eller där sonen inbillar sin ensamma mor att hans sprutor är medicin som den svenske läkaren ordinerat.
På Ungdoms och Vuxenenheterna är man samstämmiga i sin kritik mot vården på de svenska institutionerna.
- Kunskapen om invandrare saknas på behandlingshemmen, säger Jörgen och Huseiyn. Och i de fall personalen är intresserad saknar de ofta kompetens.
- Våra machokillar klarar inte av behandlingskulturen, säger Anneli Ward. Att sitta i grupp och gråta ligger inte för dem. Det är ett svenskt grupptryck. Dessutom spelar de en roll i sina familjer som gör det svårt för dem att lämna hemmet.
Nu försöker både Ungdoms och Vuxenenheterna dra igång olika växelvårdsprojekt med intresserade institutioner.
- Missbrukare kan vara fruktansvärt manipulativa. Har de dessutom sin bakgrund att skylla på blir det ännu värre, säger Huseiyn. Själv är han utbildad socionom och kan med sin turkiska bakgrund hålla en tuffare attityd utan att bli beskylld för rasism.
- "Min kultur" och "min kultur."... Det är bullshit brukar jag säga åt dem, säger Huseiyn. Ingen kultur tillåter att man missbrukar, misshandlar och dödar människor.
- Minst femtio procent av personalen inom socialtjänsten borde vara invandrare - fast utbildade, inga skyltdockor, säger Jörgen. Men inga praktikanter som kommer hit från socialhögskolan har invandrarbakgrund.
Men frågan om den kulturella kompetensen är inte okomplicerad.
- Vi hade en turkisk pappa som kom hit, säger Anneli Ward på Ungdomsenheten. När han hänvisats till en colombiansk socialsekreterare vägrade han: - Jag vill träffa en svensk, stod han i korridoren och skrek.
Öppenvård inget alternativ till LVM
Socialförvaltningen i Botkyrka omsatte 1996 370 milj, som ett medelstort svenskt industriföretag. 1990 kostade socialbidragen 30 milj. kr netto, 1995 var de 130 milj kr, för att 1996 ha växt till 149 milj kr. Missbrukarvården och den andra verksamheten inom Vuxenenheten kostade 1996 28,6 milj och Ungdomsenheten något mindre, 27,7 milj kr. Nedskärningarna i socialförsäkringarna och arbetslösheten har skapat ett gigantiskt svart hål som hotar att sluka all annan verksamhet.
Ett av målen med LVM-projektet var därför att "undvika tidskrävande och dyra LVM-utredningar/placeringar". Ett mål man infriat med råge av statistiken att döma.
1990 placerade Botkyrka 16 missbrukare på LVM-institution. 1994 anmäldes 13 personer till LVM-vård och 5 placerades, 1995 anmäldes 14, ingen placerades. Av 42 LVM-anmälningar (som gällde 24 personer) 1996 ledde två (2) till placeringar på LVM-institution. Av de övriga 22 bedömde socialtjänsten att fyra inte hade något fortgående missbruk, tre var försvunna eller hade flyttat utomlands och fyra hade hamnat hos kriminalvården. Övriga elva "motiverades för frivillig vård" som det heter i verksamhetsrapporten.
- En tveksam framgång eftersom alla andra kommuner också minskat LVM-vården, kommenterar Solveig Sandström.
Besparingarna för de uteblivna placeringarna beräknades till 1,7 milj kr 1995 och 2,3 milj kr 1996.
- Neddragningen av LVM började i.o.m. att socialtjänsten fick utredningsansvaret, säger Solveig Sandström. Man ska inte skylla på politikerna, det är tjänstemännen som bromsar. En LVM kan spräcka vilken budget som helst. Länsrätten beslutar men det är färre ansökningar idag till LVM.
Fast ingen behöver egentligen tveka om vad politikerna vill. När socialnämnden behandlade budgeten för 1997 avslutade ordföranden Bo Johansson (s) med att "peka på nödvändigheten att ytterligare utveckla öppenvården i egen regi. Detta för att åstadkomma ytterligare besparingar i form av minskade institutionsplaceringar."
- Man kan ha delade meningar om LVM, säger Solveig Sandström, men idag får narkomanerna inte ens den vården. Det var i alla fall någonting.
- Vi försöker hålla dem flytande i öppenvården, men de droppar ut. Öppenvården kan aldrig vara ett alternativ till LVM. Det är en helt annan målgrupp.
Slutsatsen är att folk inte får den vård de har rätt till, menar hon. De mest utslagna narkomanerna kommer inte till socialen. Ännu värre kan det bli med den nya socialtjänstlagen, då rätten att överklaga vård föreslås avskaffas.
- Men det är klart att det finns ett tak för vad det får kosta att vårda missbrukare. Vi kan ju inte dra ned på skolan idag för att bekosta vården. Det får vi ju igen i morgon.
”Socialtjänsten tar ej sitt ansvar”
Även bland dem som vill använda lagen är kritiken mot LVM-institutionerna hård.
- Det finns inget innehåll i LVM-vården, säger Solveig Sandström. Det blir inte någon kontinuitet. Personalen går på dygnet-runt-scheman. De är omotiverade och få har erfarenhet av invandrare och av heroinister.
Också på kriminalvårdens frivårdsmyndighet är man bekymrad över utvecklingen. Fyra tjänstemän handlägger de vuxna missbrukare i Botkyrka och Huddinge som hamnat inom kriminalvården. 130-140 ärenden har man för närvarande, varav ungefär hälften i Botkyrka. För kriminella upp till 21 år har man en särskild ungdomsgrupp, där unga missbrukare ingår. Frivården har inga egna resurser bortsett från fängelse, utan ska samverka med socialtjänsten. Tidigare hade man täta kontakter med Narkomanvårdsbasen. Man har även sammanträffat regelbundet med LVM-projektet.
Lisbeth Fornell, chef för frivården Södertörn Väst anser att socialtjänsten minskat sina insatser för de kriminella missbrukarna. Särskild bekymrad är hon över kontraktsvården, dvs. de fall där domstolen kan döma till kontraktsvård med särskild behandlingsplan i stället för fängelse upp till två år. Tanken är att kriminalvården ska betala kostnaden under den tid de skulle suttit i fängelse, sedan ska socialtjänsten ta över.
- Socialtjänsten tar inte sitt kostnadsansvar, anser Lisbeth Fornell. Fyra till sex månader på institution räcker inte för en grav heroinist. Det blir fängelse istället för den här gruppen.
Fast där håller inte Solveig Sandström med:
- Vi betalade 28,6 milj kr för institutionsplaceringar av missbrukare 1996. 1993 var det 20 milj kr.
Och trots färre LVM-placeringar har antalet vårddygn för vuxna på institution i Botkyrka ökat med 15 procent mellan 1995 och 1996. 1996 var antalet vårddygn 28.939. 1990 - när kommunens ekonomin fortfarande var relativt god - var siffran 19.497.
Vilka alternativ erbjuds då om man inte vill satsa på den dyrbara institutionsplaceringarna?
- Vår öppenvård ska vara jämförbar med institutionernas på dagtid, säger socialchefen Lotta Persson när jag träffar henne och Harriet Isetun, chefen för Vuxenenheten. Hon nämner bl.a. Skyddsvärnet som driver "Sociala utvecklingsteamet Södertörn", som socialtjänsten köper tjänster av. Där får yngre narkomaner studier på folkhögskolenivå och praktik. Man gör dagsutflykter och har drogkontroll. Fem till sex missbrukare har man placerat åt gången.
Ungdomsenheten driver också Zebra-projektet, en öppenvårdsmottagning med urinprovstagning och behandling i form av samtal. Man har träningslägenheter, samverkansprojekt mellan skolan och Ungdomsenheten och olika former av nätverksstöd med projektanställda fältsekreterare.
Vuxen och ungdomsenheterna samsas också om en Öppenvårdsmottagning dit missbrukarna remitteras för samtal, läkarkontroll och urinprover. Dit hänvisas också alla dömda för trafiknykterhetsbrott.
Kommunen driver även sedan några år "För 100 gubbar" ett arbetskooperativ för 23 äldre alkoholister. Men de äldre alkoholisterna har ofta ett yrke i botten och ett liv att rehabiliteras till. Det är svårare att hitta bra vård för yngre narkomaner. En av tankarna med LVM-projektet var att utveckla nya behandlingsformer för narkomaner och höja vårdkvaliteten för heroinister.
- Men det lyckades vi inte med, säger Solveig Sandström. Vi fick in så mycket anmälningar att handläggarna drunknade i alla ärenden.
Mer kunskap – mindre resurser
Idag verkar Botkyrka kommun ha gått varvet runt i missbrukarvården. Från den 1 april 1997 har Vuxenenheten en ny organisation. Fältsekreterarna från LVM-projektet permanentas och handläggare specialiseras åter på narkomaner. Fast då narkomanvårdsbasen hade sex anställda och minst lika många handläggare som enbart sysslade med narkomaner hamnar man idag på en betydligt lägre nivå, och med ett högre och troligen växande missbruk.
- Vi har mer kunskap idag och mindre resurser, sammanfattar Jörgen Mouritsen.
- Vi har fått betala ett högt pris för att vi inte kunnat dokumentera verksamheten, säger Solveig Sandström. Man följer upp pengarna men inte vården.
Men kanske ska det bli ändring på det nu. I höst startar Botkyrka kommun tillsammans med Huddinge och Södertälje en särskild FoU-byrå, som tillsammans med de verksamma på fältet ska följa upp innehållet och kvaliten.
- Egentligen har vi inte råd, men jag anser att vi måste, säger socialchefen Lotta Persson.
Då kanske vi också får ett svar på vad som till slut hänt de 155 missbrukarna i LVM-projektet.
Tom Carlson
”Botkyrka: Ett omhändertagande kan spräcka budgeten”Narkotikakampen i fem kommuner, 1997