Tom Carlson Ord & Text

”Jag ville leva som en riktig Asketorpsbo”

Intervju med etnologen Annette Rosengren

De klassiska antropologerna for till Afrika och bodde i by några år. Idag undersöker etnologerna (antropologernas inhemska släktingar) livet i förorter, kvinnoroller i villasamhället, familjelivet i olika samhällsskikt och livet på arbetsplatserna.

I sin avhandling Två barn och eget hus. Om mäns och kvinnors världar i ett svenskt småsamhälle. (Carlssons 1991) har etnologen Annette Rosengren skildrat livet i ett litet västgöskt samhälle kallat Asketorp. Om du söker efter Asketorp på en karta får du leta förgäves. För att skydda Asketorpsborna från insyn har Annette Rosengren använt pseudonymer för de orter och människor som förekommer i boken.

Inträngande och insiktsfullt skildrar Annette Rosengren ett antal familjer, arbetare och småföretagare, lokalt väl förankrade och med starka släktband. Männen umgås med män och kvinnorna med kvinnor. Det är familjer med förhållandevis hög materiell standard men med en hårt uppbunden ekonomi. De lever i prydliga hus de själva byggt, där kvinnan är hemmets härskare som mor och hustru (ofta med mannens checkhäfte i handväskan) och där mannen vid sidan av sina arbeten är igång för jämnan med att extraknäcka eller arbeta åt familjen eller åt släktingar och vänner, allt för familjens bästa. Det är en social ordning med rötter i det gamla landsbygdssamhället, där män och kvinnor kompletterar varandra, utan större konflikter mellan könen eller generationerna.

Samtidigt visar Annette Rosengrens avhandling den grundläggande maktlösheten hos de miljoner lågutbildade i vårt land – den maktlösa majoriteten vars liv kretsar kring hemmet, familjen och arbetet – och vilkas existens dikteras av beslut som fattas av de högt utbildade, ekonomisk och kulturellt starka, ofta långt borta i huvudstaden.

En tredjedel av Sveriges befolkning bor i tätorter med mindre än 10.000 invånare och majoriteten av oss härstammar i ett eller två släktled bakåt från samhällen som Asketorp. Ändå är hennes avhandling en omtumlande läsning, fylld av aha-upplevelser.

– Journalistiken är präglad av ett storstads- och medelklassperspektiv, säger Annette Rosengren när vi träffas på hennes arbetsplats Nordiska museet. Man får sällan någon bild av vanligt folks liv i Stockholms och Göteborgstidningarna. Trots att de har ambition att vara rikstidningar.

Annette Rosengren började på museets dåvarande undersökningsavdelning i början av 70-talet, efter studier i konsthistoria och etnologi och efter en tid som uppskattad guide på museet. På avdelningen arbetade man med intervjuer och inventeringar, främst av äldre människor och miljöer. Annette kom med i ett projekt om finska invandrare i Sverige och reste runt i landet för att intervjua finlandssvenskar. Så väcktes hennes intresse för att skildra människor i hennes egen ålder, men olikt henne bosatta i ordinära småsamhällen.

Från början hade hon en idé att studera kvinnorollen i sådana samhällen och hur kvinnorollen påverkas av massmedierna.

– Jag hade ju uppfattningen att kvinnor var förtryckta i hemmet och att det inte var legitimt att vara hemma.

Hon började intervjua några arbetarkvinnor och fann till sin förvåning att de inte led och inte verkade förtryckta av sina män. Annette, med sin medelklassbakgrund (fadern var officer och modern hemmafru) började ana att hennes bild av familjen med fadern som det självklara överhuvudet inte stämde. Hon ville förstå mer av mans och kvinnovärldarna. Där nånstans ramlade hon ner i det lilla västgötska samhälle hon kallar Asketorp och som också blev föremålet för hennes studie. Nästan tio år kom hon att ägna åt sin avhandling.

Etnologens arbetsmetoder är delvis de samma som journalistens: intervjuer, deltagande observationer och, som i Annette Rosengrens fall, fotografier.

Hennes avhandling är rikt illustrerad med egna fotografier, långt fler än de översiktsbilder etnologer traditionellt brukar ta.

– Jag har lärt mig att alltid ha kameran med med mig så att omgivningen vänjer sig. Man måste ta många bilder. I Asketorp började jag tidigt att ge bort bilder. Många tyckte det var kul och gjorde fina fotoalbum.

– Etnologerna tittar gärna på små enklaver. Undersökningar är ju ofta en fråga om tid och vi koncentrerar oss på ett fåtal individer för att kunna studera dem mycket djupare. En sociolog arbetar mer på bredden, ofta med frågeformulär och betar av ett större flertal.

Annette Rosengren inleder gärna sina undersökningar med en serie längre intervjuer där människorna får beskriva sin levnad.

– Jag vill gärna ha en kulturell och social bakgrund. Vilket sammanhang är det som den här människan har formats i? När det gällde Asketorp var jag väldigt nyfiken på människors tillvaro överhuvudtaget. Det gällde arbetet, umgänget (vilka de träffar, vad gör ni då?), släkten och, mest för kvinnornas del, hur de ser på hemmiljön. Men också vad de drömmer om. Hur skulle de vilja ha det?

– I Asketorp fungerade mina intervjuer som bakgrundsteckning till dem jag sen kom att följa. Dels var det ett sätt för mig att bli bekant med människorna. Men jag hade heller inte haft möjlighet att tolka det jag såg om jag inte vetat så mycket om deras bakgrund.

– Det finns ingenting som heter objektivitet, det är alltid en människa bakom pennan. Valet av ord när texten sedan bearbetas, styrs av hur mycket man vet om personen ifråga. Det som kan framstå som en enkel beskrivning är hela tiden en avvägning av orden, så att läsaren inte får fel associationer.

Sedan sitter Annette Rosengren med vid köksbordet, går på symöten, hockeymatcher och brandkårens julfester. Allt levande åskådliggjort i den färdiga boken. Bakom ligger åtskilliga timmar som hon varje kväll ägnat åt sina anteckningar i den lilla lägenhet hon hyrde.

– Det naturliga samtalet, när folk slänger käft, skapar en autenticitet i texten. Idealet vore att alltid ha anteckningsblocket med, eftersom det är svårt att komma ihåg vad som händer och vad folk säger. Men jag vill inte hela tiden påminna om min roll som forskare. Sitter jag på ett symöte då stickar jag. Jag vill att folk ska vara ungefär som vanligt och inte störas av någon som antecknar.

Oförbehållsamt beskriver hon också sina egna reaktioner. Hur den första ledan över det händelselösa livet i det prydliga lilla samhället så småningom går över i vad som närmast är en förälskelse i tillvaron där och människorna. Hon vill leva som en Asketorpsbo. När arbetet med avhandlingen går in i skrivfasen blir hon åter sitt gamla jag, fast ändå inte densamme.

– Vad som händer när man vistas länge med andra människor är att man ser sin egen tillvaro med litet distans. Man lär sig att man kan betrakta tillvaron på olika vis, utan att det ena är ”riktigare” än det andra.

– Den här processen i fältarbetet har de flesta antropologer gått igenom. Man har diskuterat det på seminarier och i fikarummet. Men det är först på senare år det blivit legitimt att skriva om det, som en del i det vetenskapliga arbetet.

Annette Rosengren är också fotograf och utbildad på Kursverksamhetens grundskola för fotografisk utbildning. I sitt förhållningssätt till dem hon undersökt har hon inspirerats mer av fotografer som Sune Jonsson, Håkan Pienowski och Anders Petersen än av de rena etnologerna.

Om sitt skrivande säger hon:

– Etnologer har lätt att haka upp sig på detaljer och försöker ta med allting. Vi kan lära av journalister och författare hur man lägger upp en text, dramaturgi och gestaltning, allt det som gör en text läsvärd. Journalister är duktiga på att bara ta med det viktigaste för att ge rums- och tidsfärg.

– Journalister å sin sida borde gå på djupet och ha mer kött på benen när de skriver, tycker hon. För att förstå saker måste man ha tid och för att kunna skriva insiktsfullt måste man ha tid.

Tom Carlson

Publicerad (något förkortad) i Ordfront Magasin 4/1993